Riktig kärlek är hardcore

Det låter förmodligen lite sorgligt, men jag hade väntat på Demon’s Souls i nitton år.

Ända sedan jag tog de första försiktiga stegen i Super Mario Bros och Zelda, ända sedan jag kände fascinationen med varje rörelse och stelnade i skräck framför svampar och skalbaggar som ville äta opp mig hade jag väntat.

Men när jag varsam och livrädd bakom den uppfällda skölden fann mig mot slutet av Demon’s Souls första område stå och blicka ned över en klippkant med två enorma drakar, en blå och en röd, som låg och vilade med en liten insjö av andra – nu döda – spelares blodpölar under sig, med varningsmeddelande kladdade på mark och väggar från sådana som undkommit – upplevde jag inte bara det som om jag återigen spelade spel för första gången, utan även en kärleksfull och nästan erotisk extas och sammankoppling till ett spel som jag aldrig tidigare trodde varit möjlig.

Ändå har jag aldrig riktigt förstått mig på varför jag älskar Demon’s Souls så mycket mer än något annat spel förrän under de senaste tre dagarna.

Med mina älskade soulsånger från sextiotalet i bakgrunden under varje vaket ögonblick, läsandes om regissör Miyazakis idéer för uppföljaren Dark Souls, så hördes plötsligt raden som i förbifarten med den vänligaste falsetten förklarade allt:

Love can’t be a casual affair.

Det är ingenting konstigt, det är inte ens någonting nytt – men det kändes så betryggande att få det uttryckt att formuleringen befunnit sig i mitt huvud varje sekund sedan dess.

Jag finner mig själv sjungandes raden, jag har skrivit den likt meddelanden i Demon’s Souls på minst två av skolans mest ogästvänliga toalettväggar. Den förklarar allt.

Att spela Demon’s Souls är att ta del av den kanske mest alternativa kärlekshistorien som berättats på 2000-talet och definitivt en av de vackraste, ärligaste och mest personliga.

Demon’s Souls handlar om den mest basala driften av överlevnad i en värld där människan sedan länge gått för långt och där Edgar Poes alla mardrömmar har besannats. Det är en plågsam men också fantastisk kamp mot livets mörker, mot och för sig själv, och där det enda hoppet är en annan ensam rad:

So the world might be mended.

Men det finns ingen ände på Demon’s Souls. När spelet i traditionella former är avklarat börjar det om likt en ofrånkomlig loop. Ingen startskärm emellan, du vaknar bara upp på samma golv och framför samma rad ännu en gång. Det tar inte slut förrän Dark Souls kommer, och då tar det inte slut utan Dark Souls tar vid.

För jag inser nu att Demon’s Souls bara är början på en längre relation. En fantastisk kärleksrelation mellan spelare och spel. Karaktären slåss för sin överlevnad och du slåss för er kärlek, du blir bestraffad och du blir plågad, och du blir belönad och du blir extatisk. Ingenting kan någonsin vara casual i en riktig relation. Du måste slåss för den. För er.

Så när regissör Miyazaki säger att det kommer vara mer av samma fast ännu svårare och mer öppet för utforskande – och utan den hubbliknade fristad som existerade i Demon’s Souls – så är det det mest naturliga steget i den fortsatta relationen. Det har gått något år nu. Nu börjar den verkliga prövningen. Den öppna världen i Dark Souls är relationens fördjupning, men också faran, då kärleken vandrar in i en svårare tid.

Demon’s Souls handlar därför om att bli en del av spelet och tillåta spelet bli en del av dig. Att inse att love can’t be a casual affair och att det är precis så det skall vara. För det är då och bara då det verkligen känns på riktigt.