En tystad skrikapa

Jag pratade om min människa Sebastian och hans musikaliska ambitioner som om de vore nya och främmande, så är det inte, de har funnits där länge.

Senast jag besökte honom för att höra hur det stod till ville Sebastian att jag skulle mikrofonskrika precis i ögonblicket innan låten han arbetade med började i fas två, lobotomidelen av titeln Pleasure & Lobotomy, och sedan vara tyst för då hade jag ju blivit lobotomerad.

Det var obekvämt och egendomligt, att skrika är sådant som är svårt att frambringa och få det till att låta äkta men vad gör man inte för att få vara en del av ett konstnärligt uttryck man beundrar så där stod jag och skrek.

Det sägs att musiken ger så mycket mer tillbaka åt sina skapare än vad det skrivna ordet någonsin gör.

Det betvivlar jag inte det minsta men om det enda musikaliska bidraget är att skrikande låta sig lobotomeras är det nog svårt för den personen att uppleva.

Tillbaka till framtiden

Jag försöker finna min väg tillbaka till ljudet av gammal ny jazz genom väggen, förbi politiskt missnöje men i slutändan demokratins uppvisning och rätten att tycka och rösta in vem man vill, se glädjen i dagen och vän Sebastians förvandlig från sorgsen student utan plats till musiker på en fritid som är både dagtid kvällstid nattetid och som ständigt får det lillstora skolområdet att undra var ljudet av något vi får kalla rebellelectronica kommer ifrån.

Det ljuder klart och tydligt även här bland baracker och björkar.

Mitt eget ljud känns tyst, jag har tappat rösten och kanske en liten del av själen om den ens fanns till att börja med.

Don’t Cry sjunger Deerhunter och det låter som en uppföljare eller ett svar till Heaven Only Knows från en av mina andra favoritgrupper The Shangri-Las och det är ju precis så det är.

Man får acceptera att saker och ting är som de är och samtidigt verka för förändringen.

En slags ologisk men i det behövligt logisk kollision och det var ändå alltid det jag ville mena när jag namngav den här sidan.

Vad som är viktigt

Jag läser en genusvetenskaplig avhandling om människorna i Malmös hotell- och restaurangbransch, deras arbetsdag och bakgrunder från olika länder, hur de kommer samman och hur de kommer isär, hur de alla är individer och medmänniskor – den är illa skriven och omständlig till bristningsgräns men har hjärtat på alldeles rätt plats.

I ett Sverige där Sverigedemokraterna nu intar en väsentlig plats i Riksdagen är det det mest åtråvärda och angelägna som existerar.