Kristoffer

Sedan jag öppnade fotoboken från åren på dagis Haren känns hela tidsperspektivet annorlunda.

Minnesbilder som i huvudet mest tog form av disparata, tämligen oviktiga fragment, slitstycken från en tidigare existens, känns nu som potentiella nycklar till ett liv i pågående.

Den omissbara skimrande personkemin mellan fyra-fem-sexåriga jag och somliga personer på fotografierna vittnar om vänskapsband jag helt glömt bort djupet på.

Det gäller ett band, en person, i synnerhet.

Kristoffer.

Han var ett år äldre än mig. Ett enda barn som levde med sin mor och far men mest sin mor eftersom hans far sällan var hemma.

Jag minns hur jag gick Odengatan-Upplandsgatan över Odenplans torg och sedan in på Vidargatan för att komma hem till honom, men jag minns inte om det var på den han bodde eller tvärgatan Heimdalsgatan.

Hans mor var vänlig men bestämd, hade färgat morotsrött hår och lilabågade glasögon, det kommer jag ihåg än idag. Hans far såg jag som sagt sällan, men han var mörkhårig och glasögonprydd och hade en tjock mustasch.

Kristoffer själv var en blond, brunögd bärare av ett finurligt leende och en ständig upptäckarglädje.

På dagis var vi svåra att separera. Separationen kunde bara ske av tiden själv, då han avancerade från dagis till skolan.

Efter sig lämnade han ett vakuum; en saknad, en längtan. Mitt förhållande till såväl mig själv som Haren blev allt mer komplicerat, och antagligen gick jag dagisfröknarna på nerverna.

När jag söker inom mig efter konkreta händelser från dagiset ser jag egentligen enbart en händelse, eftersom den var så avvikande, eftereffekterna så kännbara:

Vi var inga busfrön men som de äldsta pojkarna upplevde vi stundtals ett ansvar för att framstå som så. En gång försökte vi spola ned den äldsta flickans – Sofie – mjukdjurskanin i toaletten. Den blev blöt men försvann gjorde den inte.

Det var första och sista gången vi gick över en gräns. Vi insåg det till och med själva, medan vi stod där omringade av arga dagisfröknar och inkallade föräldrar.

Jag var alltid fascinerad av Kristoffers rum. Av vad som fanns därinne, av vad som inte fanns i mitt eget; av vad som med andra ord kanske saknades. Han hade en egen tv och en besynnerlig maskin inkopplad i den som gjorde att figurer och världar dök upp på skärmen som han sedan fick till att göra som han ville med en svart spak och två röda knappar.

Själv fick jag dem aldrig att göra något av nytta när jag fick prova, men det var min allra första introduktion till tv-spel och jag minns fortfarande hur förbluffad jag var över att det hela alls var möjligt. Hemma hos mig var tv:n endast en passiv upplevelse förankrad i det offentliga vardagsrummet.

Inte långt efter att han slutat på dagis flyttade vi från Vasastan till Kungsholmen, tydligen gjorde vi ”världens kap” men mamma verkade ledsen i alla fall, det var ju något visst med de där sekelskifteshusen med högt i tak och kakelugn som ingen förbättrad utsikt i världen kunde mäta sig med. Men utsikt fick vi, och istället för gårdstegelväggen jag hade haft utanför mitt rum kunde jag nu se staden sträcka ut sig, nästan ända tillbaka till Vasastan.

Det innebar också att jag aldrig skulle komma att börja i samma skola som Kristoffer. Att våra världars avstånd nu var mycket större än bara det enstaka år som skilde oss i ålder.

Vi höll kontakten, ett tag. Jag kan fortfarande se honom framför mig, såväl som hans mor och även far, stående på vår balkong, intagandes utsikten som min pappa var så nöjd med.

Sedan ser jag honom inte längre i minnet.

Nästa gång jag överhuvudtaget påminns om Kristoffer är det tio år senare, och jag läser i tidningen att en man som jag känner igen men först inte kan placera har blivit dömd till flera års fängelse för grovt rån.

Och så slår det mig plötsligt. Det är Kristoffers pappa.

Med ens får alla mer eller mindre långvariga stunder av faderns frånvaro en förklaring, han höll sig undan efter ett begått brott, eller – som det står i tidningen – var häktad och inspärrad kortare perioder innan denna dom kom.

Var alla leksaker, teknik och nymodigheter Kristoffer hade på sitt rum kompensering för en ”alternativ livsstil”, för en far som inte var där? Vad det för Kristoffer? Hur mycket visste han om sin fars liv? Var befann sig Kristoffer idag, hur mådde han?

Banala frågor jag nog aldrig kommer få svar på.

Men vad jag inte längre kan ifrågasätta är värdet och innebörden av de få år vi hade tillsammans, den vänskap jag ser stråla mellan oss på bilderna jag har framför mig. Hur viktigt det var att introduktionen till interaktiva skärmvärldar vars lockelse skulle bestå skedde just där, med honom, i hans rum, vid hans sida, med hans uppmuntran om att aldrig ge upp.

Annonser

Årets tillkännagivande

Plötsligt är det officiellt.

Vad jag anat under viss tid visar sig stämma.

Min bror och hans flickvän skall ha barn. Bli far och mor, förändra och omprioritera sina liv, kanske flytta, oavsett köpa en spjälsäng, läsa på om det här med förskoleplats, för att inte tala om hur det är att vara förälder.

De har varit tillsammans i fem år. Bott tillsammans i fyra. Beslutet som sådant har fått ta sin tid, men omringade som de är av vänner med allt fler barn finns naturligtvis påverkan där.

För att inte tala om grånande föräldrar med mer eller mindre anförtrodda drömmar om barnbarn.

Men jag känner glädjen emanera från dem, den är genuin. Jag känner också hur skräckslagna de är.

Det är helt i sin ordning.

Allt är i ett tidigt skede ännu, maj den förväntade månaden, men resan har alltså börjat.

Illamåendet har börjat, för henne.

Få saker är så ojämnt fördelade som dem naturen bestämmer över.

Men jag gör vad jag kan, intygar min bror.

Ingen är lika stoisk som min bror, jag är inte orolig.

Jag talar med min syster, en ung faster i vardande – det är synd att ”faster” skapar så mycket hårdare initiala associationer än ”moster”, litteraturen är full av dem, nedriga fastrar, godhjärtade mostrar.

Det här med barnnamn, säger hon, bara för skojs skull.

Okej.

Vad tycker du om Linh, Sang eller Kim som flicknamn (min brors flickvän är vietnames). Dom känns väl rätt praktiska på båda språken?

Jag kommer alltid föreslå Tove, säger jag. Men dom är fina, absolut. Och om det är en pojke, fortsätter jag.

Sonny Jim. Haha, nej, kanske Tuan, eller Tore. Kanske. Och du?

Vad säger du om…

Ken?

Haren

Det finns många sådana här platser i Stockholm.

Överösta med minnen, trögflytande, svåra att navigera, alldeles för lätta att tappa bort sig i.

Alla en del av anledningen att jag gav mig härifrån i mitten av 00-talet, lämnade Stockholm för Örebro, med drömmar om det ännu orörda, det fria.

Nu är även Örebro en överfylld anteckningsbok, en serie fotografier. Minnen på minnen på minnen.

Och jag är tillbaka i Stockholm, äldre, förhoppningsvis klokare, kanske även redo för den sömlösa konfrontationen mellan dåtid och nutid som staden är för mig.

På säkert avstånd i Älta, Nacka, sitter jag och bläddrar i fotoböcker jag lånat av min mor. Från när Odenplan, Vasastan, Vegagatan var min värld. Det inledande intrycket är ett av ytligt, enkelt nöje: ett äldre jag som återser ett yngre.

Tänk hur mycket blåare mina ögon var! Nu har irisen skiftat färg mot grönt i takt med att resten av ögat blivit mindre vitt. Allt hår är där på huvudet, lockigare och kastanjebrunare än det någonsin skulle bli igen.

Leendet ännu ovetande om allt vad livet kommer att innebära.

Det andra intrycket är mer komplicerat. Jag känner igen ansiktena på flera av mina dagiskamrater, kan namnge dem, men med vissa är det som om det är första gången jag ser dem.

Samtidigt vet jag att de finns därinom mig, och det smärtar. Vilka är det här?

Jag tar ut fotografierna ur plastfickorna i hopp om att det står något på baksidan, men det gör det inte.

I minnesfragmenten som stundtals kommer över mig från dagis ser jag ofta skuggkonturer utan ansikten eller avslöjande detaljer; jag tänker att jag borde försöka få något av barnen på fotografierna att passa in i skuggornas former.

Istället ser jag bara min mor och jag vandra upp från Vegagatan 11 till Observatoriegatan 12, den korta sträckan mellan hem och dagis.

Haren.

Så hette det.

Jag hade ingen i min egen åldersgrupp på dagiset, alla var antingen äldre eller yngre. Det skapade en egendomlig och svårhanterlig dynamik, de yngre såg upp mot en och de äldre såg ned på en, bokstavligt såväl som bildligt.

Jag var ett energiskt men inåtvänt barn utan känsla av tillhörighet som föreståndarna aldrig uppskattade.

Varje relation tvingade in mig i olika försök att passa in, olika sociala masker att bära med tillhörande handlingssätt som jag förstås var alldeles för liten för att kunna hantera eller förstå mig på.

Istället blev jag ofta arg, ofta ledsen. Inte sällan på samma gång. Implosioner av känslor följde mig vart jag än gick.

Jag har i efterhand hört från min mor att de ville göra sig av med mig på dagiset, placera mig på ett ”specialdagis”, där alla andra barn var medicinskt utvecklingsstörda.

Jag är glad att jag slapp det, åtminstone. Det hade inte gjort saken bättre.

Det finns inte kvar längre, Haren. Det ligger inte heller ett dagis där. Nu är det en förskola, Flaggskeppet.

Men gården där vi lekte, där vi drömde oss bort, den lär vara sig lik.

På vänstra sidan från entrén gick det en inte särskilt hög mur, som avgränsade vår gård från den bredvid. Jag minns hur jag under alla år försökte komma över muren, och som sexåring till sist lyckades. Det fanns inte mycket att se. En mattställning, en liten sandlåda, grå betong. Men det var den andra sidan, och i den stunden var det den enda sidan som betydde något.

Odenplan

Jag har sällan anledning att besöka Odenplan, Vasastan, Stockholm. Men det var där jag växte upp. Till och med sex års ålder var det mitt liv, min värld, det enda riktigt bekanta. Det var, på det stora hela, Stockholm för mig.

Idag är jag av en händelse där med Loviisa, efter en titt på stadsbiblioteket spatserade vi upp längs med Odengatan.

Jag känner inte längre igen Odenplan, inte riktigt.

Tiden är alltid som mest transformativ på platser som handlar om resor och hastigt förflyttande. Den nya pendeltågscentralen som väntar under jorden talar sitt tydliga språk även ovanför den. De åtskilliga torghandlarna och korvkiosken som fanns här när jag växte upp är borta. Endast en blomsterhandlare finns kvar. Det känns kliniskt, tomt, rent.

Till Odenplans torg kommer du nu främst av en anledning.

Att komma därifrån.

Jag säger – det bara slipper ur mig – Det var här jag växte upp.

Lovisa stannar, säger, Var? Exakt, bodde du menar jag.

Jag pekar, något motvilligt, mot Vegagatan, nordost om vart vi står. Korsar vi bara de två övergångsställena och följer trottoaren förbi Åhléns, kommer vi dit.

Jag vet inte när jag beträdde Vegagatan senast. Varje gång jag varit här under alla år har jag alltid undvikit den.

Kom, säger hon, nu får du allt visa mig.

De två övergångsställena känns precis som jag minns. Trafiken är tätare, men tiden det tar att komma över är densamma. Väl på andra sidan brukade jag slå mig fri från föräldrarna och springa sista biten.

Utöver ett kafé jag aldrig sett är det mesta bekant. Sekelskifteshus i olika nyanser av beige; den röda dörren till teatern som jag alltid var nyfiken på men aldrig besökte.

Men jag kan inte minnas vilken port som var min. Jag snubblar över alla minnesbilder. Jag ser mig som liten, springa uppför gatan, bara för att avta.

Var det nian?

Jag ber Loviisa se efter om hon därinnanför kan se en trappa – det fanns ingen hiss – som börjar från höger sida och klättrar mot vänster, det minns jag.

Nej, säger hon.

Redan framför elvan inser jag att det var här jag bodde.

Hon tittar i alla fall. Vänder sig om, nickar, kommer tillbaka till min sida och lägger en arm över min axel.

Jag undrar om hon känner hur jag ryser.

Kodlåset som sitter till vänster om porten fanns aldrig där på min tid. Då var det bara att skjuta upp dörren och gå in.

En kvinna i vår ålder kommer gående uppför gatan, kastar ett snabbt öga på oss där vi står mitt framför porten som är hennes, slår in portkoden och börjar skjuta upp dörren när hon plötsligt hejdar sig, vänder sig om, och frågar med viss likgiltighet: Ska ni med in?

Jag vet inte vad jag skall säga.

Loviisa svarar i mitt ställe. Nej, det ska vi inte. Tack ändå.

Dörren låses efter kvinnan.

Kanske vi fortfarande lever kvar därinnanför, två trappor upp. Förslutna i en parallell värld då vi aldrig flyttade därifrån, mor, far, jag och min två månader gamla lillebror.

Ovanför tilltar ett eftermiddagsregn allt mer, och Loviisa och jag har en lång väg hem.

Höstälskarna

Jag vet aldrig vilka dagar det skall inträffa.

Jag vet vilken tid, det startar någon gång mellan 17:00-18:00. Då solen börjar röra sig allt längre bort men ännu finns där i kanten.

Vädret i övrigt måste vara skapligt, regn i små mängder går ann men inte skyfall.

Så länge dessa kriterier uppfylls håller jag utkik, vid fönstret, persiennen uppdragen.

Och där.

Idag ser jag dem.

Han kommer från väst. Hon kommer från öst. Hon har alltid en svart tjocktröja på sig med krage, han en – trots temperaturen – vit t-shirt. Hennes hår är rött som eld, hans mer anspråkslöst sandré. Båda är i övre tonåren.

De möts i en omfamning mitt på lekplatsen.

Det kan ta minuter innan denna första kram upphör. Tio minuter, en gång.

De lägger sig sedan sida vid sida i gungan för flera, den som ser ut som en stor grön plastskål.

I timmar är de där medan en dag som går mot sitt slut omgärdar dem. Bland mångfärgade löv som faller från björkarna, vuxna som vandrar hem från jobbet, katastrofnyheter som uppdateras, barn som undrar vad de gör på deras lekplats.

De pratar, och med en ömsinthet jag aldrig skådat nuddar de vid varandra med fingerspetsarna. Anständigt, försiktigt, oerhört känslofyllt.

För varje ytterligare gång jag sett dem har jag också lagt märke till att publiken växer.

Andra tycks också vänta på det här skedet. Grannar i huset snett emot går ut på balkongerna, med hakorna lutade i handflatorna stödda mot balkongräcket står de där och i sin tur ser lyckliga ut.

Medan världen osäkert förändras omkring oss är påminnelsen om att kärleken är det klaraste vi har lika ovärderlig för oss alla.

In spe

Det har varit ett tufft år. Det är det fortfarande.

Efter pacificerandet av min mors blodcancer får hon en ny typ av cancer i form av en analtumör.

Återigen dagar av oro och modfälldhet.

Ännu en gång: Sjukskrivning. Cellgifter. Strålning. Nedsatta kroppsfunktioner, smärtor, illamående, håravfall, orkeslöshet och efter ett halvårs behandling vet fortfarande ingen om cancer nummer två är botad.

Det kan ta lite tid innan man är säker, säger läkaren. Men krympt har den, det är vi säkra på.

Vad man hör, är att den är kvar.

Cancer är både singularis och pluralis. Du säger: Jag har cancer. Du kan ha en cancer eller flera. Det är inte för den sjukes skull utan för den ömtåliga omvärldens.

Som offentligt cancersjuk är min mor stämplad av dödens nedräkning, hon är den, representerar änden, mörkar stämningen, hon är allvaret ingen undkommer i ett land som gör allt det kan för att aldrig tänka på att saker och ting tar slut.

Hon lär känna nya sidor av redan bekanta människor. Hon märker hur många av dem egentligen inte vill ha ett ärligt svar på frågan: Hur är det? De vill bara höra att det åtminstone är okej. Blir hon allvarlig, uppriktig, säger som hon faktiskt känner lyssnar dessa människor inte, vill inte höra, vill inte tänka, vill inte komma varken döden eller sjukdomen för nära.

Istället vänder de på saken, fokuserar samtalet på sig själva och hur aktiva de är. Alla planer som skall förverkligas, resor som är bokade, hur den nya dieten gör att man känner sig mycket bättre än förr, löpningen höjde verkligen välbefinnandet.

Antydningen är där. Hon kanske inte hanterar det här på rätt sätt. Den oupplysta tanken är fortfarande att cancer är ett slags kamp, att den är något som besegras, att man har något att säga till om man bara vill och kämpar tillräckligt hårt.

Möt cancern med ett leende. Tänk positivt.

Det blir en börda lika smärtsam som sjukdomen, det påtvingade utanförskapet.

Den oupphörliga insikten att allvar och ärlighet alltid måste hållas i schakt i den mänskliga interaktionen – eller lindas in i humor och gott humör – medan småprat uppmuntras oändligt. Hur du förväntas bevara skenet av att allt är bättre än det är, samtidigt som du blir vittne till medmänsklighetens begränsade empatiska omfattning.

Läkarnas häpnadsväckande taktlöshet.

Vi sitter på varsin sida om vår mor, min bror och jag, i en av alla dessa roterande läkares kontor.

Denne går igenom effekterna av strålningen, behandlingen, som i det här ögonblicket redan påbörjats veckan innan.

Ja, det är ju tur att du är äldre och redan fått så fina barn, säger läkaren och tittar på oss två med ett litet leende, eftersom strålningen tyvärr gör en infertil.

Genom hela armen känner jag hur min mor rycker till.

Utanför läkarrummet ser jag dem sedan sitta och vänta, de cancersjuka. Den enes sjukdom utvärtes tydligare än den andres. De talar lugnt och ödmjukt med varandra. Endast tillsammans verkar de kunna finna hopp om förståelse och samhörighet.

Rörelse

Jag tror på den fulländade kärleken.

Att tillhöra en enda person.

Selma har för alltid min ungdom, var min vägledare till vuxenlivet.

Hon förstår. Hon uppmärksammar. Accepterar och kritiserar. Hon talar klarspråk, är alltid ärlig.

Hon vet hur lätt jag sluter mig själv, hur mitt trygghetsbehov tids nog fostrar ett avståndstagande till omvärlden, hur dålig jag då blir på att låta andra människor komma mig nära.

Mitt bristande förvaltande av relationer, min självskapade försegling av känslor och kärleksförmåga.

All rutin och disciplin som blir till en säkerställd livsinramning som omöjliggör riktig förändring.

Hon, som bor i Göteborg, säger att hon inte kan vara allt för mig. Hon kan inte vara den enda människa som jag på allvar talar med.

Vi är inget ”par”. Det har vi aldrig varit. Vi har inte sex med varandra. Vi träffas ett antal längre gånger om året.

Det finns inget att bedra, säger Selma över telefonen. Det handlar inte om att ge opp nåt av vad jag betyder för dig, vad du känner, vad vi är för varandra – det handlar om utveckling, om att jag bryr mig om dig, att du går för djupt in i dig själv, att du drar dig undan, att du idoliserar, att du behöver se en annan människa i ögonen, beröra, omfamna.

Återfinna vikten av mänsklig kontakt. Kött och blod i den digitala tidsåldern.

Jag har hållit kontakten med Loviisa, sedan jag träffade henne förra året. Inte bytt ämne. Inte skjutit henne ifrån mig.

Loviisa är fem år yngre än mig, och därför betydligt yngre än Selma, som är fyra år äldre än mig.

Ingenting av det yngre lockar. Att bli äldre handlar framförallt om en sak: hur illusioner upphör, och en verklighet förblir.

Loviisa har haft ett tumultartat och komplicerat liv. En familjesituation som mest väntade på sin egen implodering. Därefter, ett stapplande mellan spillrorna. Antidepressiva medel. Steg för steg har hon tagit sig framåt. Hon inger respekt, är en av de starkaste och samtidigt ödmjukaste människor jag träffat.

Vår relation fungerar för att vi vet vad vi behöver. Vi är två människor som fattat tycke för varandra. Ingen blixtförälskelse. Ingen kärleksbeundran, inga försök till att imponera, bara ett utbyte, en tillit, ett huvud mot huvud.

Ett vittne till livets kringirrande.

En enkel fråga: Vill du med och ta en öl?

Det slog mig att hon heter samma sak, fast med finsk stavning, som de protagonister jag skapade när jag som yngre fortfarande trodde på mitt fiktiva skrivandes potential.

Hon levde inte i fiktionens ändlöshet. Utan i Dalen, i Storstockholm, i en liten tvåa med utsikt mot ett gammalt kastanjeträds lövverk och inte så mycket mer.

Jag säger allt detta till Selma, undanhåller inget, rapporterar som om jag vore hemlig agent på uppdrag, aktiv under falsk identitet.

Men det är du inte, säger Selma.

Nej det är jag inte. Jag bryr mig om Loviisa.

Men jag tror på den fulländade kärleken.

På allt den har att säga.

På allt den har att uppmana.