Innanför

juni 28, 2022 § Lämna en kommentar

När var det jag först noterade dem i badrumsspegeln

Kråkfötterna längs med ögonen

De tycktes vara där så plötsligt, för bara något år sedan

Mitt första riktigt obestridliga yttre-inre åldersmärke

Det gråa håret är i sammanhanget svårt att räkna, jag har haft till hälften grått hår sedan mitten av tjugo

Tappat en del, men det är samma sak där, det började förhållandevis tidigt och har inte ökat omfattning nämnvärt sedan dess

Varje gång jag är på Systembolaget och ser att de gör sig redo för att be om legitimation brukar jag istället börja kisa

Se här,

se på mig,

se hur länge sedan jag var tjugo

Det har fungerat någon enstaka gång

Även resten av kroppen har fått sina fläckar, åren samlar sig i små koncentrerade förmörkningar mot huden

Jag motionerar som jag alltid gjort och har inte noterat någon särskild nedgång i prestation eller ork

Däremot dessa tidigare främmande smärtor, mottagligheten för små skador som snabbt tycks bli större

Det är en liknande känsla inombords med vad jag anser mig van vid

Men ändå

Det verkar som den har börjat på riktigt nu

Kroppens successiva sönderfall

Återgången till jorden

Stoftet

En utommänsklig dröm om friheten i vinden

Utanför

juni 28, 2022 § Lämna en kommentar

Efter snart sju år i Älta börjar det bli allt mer uppenbart hur ingenting fastnar för mig här

Inga betydande intryck eller sagda ord som därefter kännetecknar en viss plats

Ingen händelse som alltid träder in i tanken vid rundandet av ett särskilt gathörn

Alla minnen som förstås ändå finns går sömlöst in i varandra, blandas, och säger i slutändan aldrig något specifikt

Jag kan gatorna, jag känner till området, men annars är det nästan samma anonymitet som jag först mötte när jag flyttade hit

Till viss del är det inte förvånande

Livet som jag lever, de dagliga stegen utanför lägenhetsdörren som jag tar, är praktiskt taget detsamma som det alltid varit

Allt det som förändras ligger långt utanför mig

Områden förtätats, träd jag tidigare noterat blir fällda

Själva utkanten förflyttas ständigt genom en aldrig minskande expansion av nya bostadshus

Grannen Stavsborgsskolan har rivits och är redan på god väg att återuppstå som en ny, så kallad bättre variant

Barnfamiljer vars barn jag på avstånd ser växa upp, nya barn som tillkommer

Jag rör mig bland dem som ett utomstående vittne

Efter tyngden från allt som Örebro och min barn- och ungdomsår i Stockholms innerstad betytt för mig antar jag att det här är exakt vad jag var ute efter

En omvärld där alla avtryck som lämnas,

lämnas av någon annan

Röda vinbär

juni 27, 2022 § Lämna en kommentar

Är det lätt förvridna ansiktet jag har framför mig samma ansikte som jag själv hade när jag smakade på röda vinbär första gången

När tänderna knäckte det glänsande, strama skinnet

Och det inledningsvis söta köttet plötsligt gav efter för en intensiv syra

Voffor gör di på detta viset

Jag var åtminstone något år äldre än min brorson är nu innan den där så säregna övergången från sött till syrligt blev bland det bästa jag visste i frukt- och bärväg

Jag ville alltid ha röda vinbärspaj till födelsedagen

Åt inte tårta, äter egentligen inte tårta, så det var paj som gällde

Aldrig varit mycket för det söta och gräddiga så det måste varit därför

Den andra pajfavoriten är rabarber

Som sagt

Men minnet av själva smaken av röda vinbär överskuggas nästan helt av stunden då jag i femårsåldern beslutade att proppa hela näsan full av dem

Inspirerad av en annan Astrid Lindgren-rebell

Madicken

Som fick alla barn att för alltid se på ärtorna på tallriken annorlunda

Jag var tillsammans med min dagiskompis, Kristoffer, på det lilla landstället vi hyrde om somrarna i Norrtälje

Jag ville kanske impa eller något

Röda vinbär hade vi i överflöd

Titta vad jag kan

Herregud så det sved när jag beslutade mig för att klämma på näsan, krossa dem, för vad skulle man annars ha röda vinbär i näsan till

Min mor trodde bestört att det var enorma mängder blod

Att jag grät av allt blod som flödade i hopklumpade köttstycken från näsan

När det sedan gick upp för henne att det var röda vinbär, ja,

vad skulle hon säga,

annat än,

Varför

När jag tänker tillbaka på det går det att lätt krystat härleda till som min första stund av ett egentligen oavsiktligt självskadebeteende

Alla rebelliska upptåg jag haft i mitt liv tycks till sist alltid imploderat, eller redan från början varit vända inåt

I slutändan är allt nog mitt eget fel

Freja

juni 26, 2022 § Lämna en kommentar

Hon ville varken vara man eller kvinna

Hon ville vara platt

Det var ordet hon använde

Allt skulle jämnas ut, inklusive eventuellt överskottsfett, antog jag

Jag trodde först att hon var ännu mer berusad än jag, att hon bara skojade, men det gjorde hon inte, och inte var hon särskilt berusad heller

Det var okej att benämna henne ”hon” för tillfället, att säga hennes namn, vilket var Freja, vad man heter som platt beslutade jag mig för att inte fråga om

Fick dock ett infall att berätta att jag skrivit en berättelse om en Freja, men tänkte sedan att det verkade fånigt, det var nog bara alkoholen som ville att jag skulle säga det, kanske skulle det provocera hennes framtida platta jag, så jag sa inget

Satt bara och nickade, som om jag förstod, som att det här med att vara platt var det mest logiska jag hört på länge

Housemusiken från klubben sipprade ut på gatan där vi satt lutade mot husväggen

Någonstans på söder, runt Skanstull, tänkte jag nu

Hon hade hört för sig, sa hon, det fanns kliniker som var fullt beredda att ställa upp, som tyckte att det här med tillplattning om inte annat var ett utmärkt sätt att tjäna pengar på

Egentligen var jag inte oförstående, desto mer jag tänkte på saken inträdde det en logik i det platta som ideal

Hade jag varit i hennes ålder, som även var min ålder när anorexian annekterade min kropp och började prägla mitt jag, och med de vildare transhumanistiska förutsättningar som finns idag, kanske jag också skulle funderat på den platta vägen, som även kan sägas ligga närmare den manliga kroppens utgångspunkt än den kvinnliga

Var det detta hon såg, var det därför hon helt plötsligt hade närmat sig över dansgolvet, en möjlig bundsförvant, men född i fel tid, eller kanske i rätt tid, om det var det erfarna eller föråldrade perspektivet hon var ute efter

Ville hon bara ha någon som lyssnade, som lät henne tala, förklara

Ju mer information mitt berusade jag tog del av började onekligen det här med plattheten framstå som ett av vår tids stora livsfilosofiska avgörande

Eller bara som någon överambitiös Science Fiction-film jag redan trodde mig ha sett

Men det är viktigt att respektera människorna man möter i natten så jag fortsatte oavsett att nicka

Tänkte egentligen att det var onödigt att fråga men gjorde det i alla fall,

Så om jag vill vara platt skulle penis samt pung behöva skäras bort

Absolut, svarade hon

Okej

Det var vad jag trodde

Börjar du bli intresserad, frågade hon och tittade på mig från sidan

Nåt börjar jag bli i alla fall, sa jag och undvek hennes blick, som var ganska stirrig

Jag är hungrig, sa hon och reste sig upp från gatan, jag vill ha korv med bröd

Kunde inte separera bilden av korven framför mig med den tidigare tanken på penisen, det blev dekapiterad penis med bröd

Det kanske vore nåt ändå, sa jag, mot vad som kändes som bättre vetande

Följde efter henne, lätt vinglande, hon vinglade inte alls, ut på Götgatan, nära Ringen, vi var vid Skanstull, jag hade haft rätt, tänkte jag, och kände mig plötsligt glad, kanske för att lokalsinnet fungerade

Vi gick hela vägen upp till Seven eleven, som periodvis håller nattöppet, och serverar korv, det var fullt med folk, folk som redan hade korv i munnen, och folk som ivrigt väntade på att få det

Köttiga korvar och plantbaserade korvar som under lagret av ketchup och senap nådde något slags samförstånd

Känslan att korv nog snarare var det absolut sista jag ville ha började ta över och jag gick och ställde mig utanför medan Freja beställde en till sig själv

Medan jag stod där funderade jag på att smyga min väg, sedan funderade jag på att springa min väg, skulle komma längre bort på det sättet, minska själva risken att hon såg mig försvinna

Men det kunde jag förstås inte göra, det vore djupt ovärdigt

Tids nog kom hon ut med en korv i ena handen och en femtiocentiliters petflaska Pepsi max i den andra

Den överräckte hon till mig

Jag blev nästan rörd

Hur visste du att Pepsi max är min favoritläsk, sa jag

Det visste jag inte, sa hon

Nej det förstås

Det är min favoritläsk, sa hon

Min också

Ja du sa det

Tack, sa jag, och rodnade förmodligen

Du kan swisha mig senare, sa hon

Ah, okej, självklart

Hon gav mig sitt nummer

Åt glupskt av korven, det fastnade både ketchup och någon majonnäs eller vad det var ovanför hennes mun

Men nu måste jag gå så jag hinner med nattbussen, sa jag, vilket var sant, att det gick en snart, men jag skulle aldrig hinna med den från platsen jag befann mig på

Vänta, sa hon

Jag stannade upp

Om du ringer mig har jag ditt nummer också

Det är sant, sa jag, och slog motvilligt in hennes nummer i telefonen

Hörde till och med den poppiga ringsignalen ljuda bakom mig, som en föraning om att framtiden är platt

Att den antagligen är oundviklig

Uteliv

juni 25, 2022 § Lämna en kommentar

Någonstans på söder

Jag var berusad redan innan jag kom hit

Vad är jag nu

Esoterisk

Han är här, Fredrik, någonstans

Bland de spridda strålkastarna och det neontonade mörkret som lägger sig emellan

Housemusiken vibrerar överallt omkring mig

Bästa sättet för öronen att hantera det är genom att förslöa hjärnans uppfattningsförmåga

Människor dansar inte långt ifrån mig

Andra står mer eller mindre stilla och väntar på att någon skall se dem

Det är tidigt ännu, tror jag, och desperationen i deras ögon har inte trätt in

Jag vet aldrig vem jag är när jag befinner mig i utelivet

Mitt destruktiva förhållande till min egen kropp, och i viss mån mitt förhållande till andras, försvårar det mesta som har med kroppen att göra

Hur man åtrår en naken kropp så problematisk som människans har jag aldrig riktigt lärt mig

Hur man älskar personen som ryms inom kroppen har jag aldrig behövt lärt mig

Det svåra är när personen man älskar, inte utan skälig anledning, begär båda delarna

Därför håller jag mig som oftast på avstånd

Det har blivit evinnerligt mycket lättare sedan jag i trettioårsåldern började dricka

Bara sakta neutralisera mig i tystnad

Försvinna dit få vill ha med mig att göra

Det finns människor som emellanåt kallat mig vacker

Det finns en version av mitt liv då jag antagligen kunde ha agerat efter det, en version som aldrig haft något med den som tog över att göra

Det är troligtvis den undanskymda versionen som Fredrik fortsätter se, ser som en möjlighet till förändring, och därför bjuder han med mig ut trots att han vet hur det brukar sluta

Han försvinner i sin tur ofta bort med någon man han träffat

Men aldrig innan han säkerställt sig att allt är väl med mig

Aldrig utan att ha stämt av situationen

Hans välmenande bruna ögon som fortsätter säga,

Men kanske nästa gång

Käre Fredrik

juni 24, 2022 § Lämna en kommentar

När såg jag honom egentligen senast

Inte bara lågupplöst betrakta mig genom mobilrutan, varje gest och munrörelse liksom ledsagad av en liten fördröjning

Han hade vinterkläder på sig

Själva dagen före jul

En hastig kram i förbifarten och ord om att återses

Men det är inte förrän nu han sitter framför mig på bänken utanför huset

Egentligen skulle inte det här heller varit

Jag skulle ha spenderat midsommardagarna i Amsterdam

Men dit går det ju inte att resa

Schiphol, kanske den enda europeiska flygplats som har det värre ställt än Arlanda

Han talar och talar, jag märker att jag bara lyssnar halvt på det han säger

Inlindad i en överrumplande, förslöande värme

Jag ler och jag nickar men jag lyckas inte koncentrera mig

All den glädje över studielivet han verkar vilja förmedla, alla värdefulla minnen han redan skapat

Litteraturdiskussionerna vi kunde ha

Jag är någon helt annanstans

Till och med vinden talar tydligare till mig

Så här kan jag inte hålla på, jag gör en ansträngning, jag lyssnar

… bara en dag senare var det nån som blev skjuten i just det området, säger Fredrik

Till och med det återkommande våldet i städernas utkanter förbinder våra val av studieorter

Förbinder dem med huvudstaden vi båda kommer ifrån

Med platsen vi nu befinner oss på

Var det två veckor sedan, när jag nattetid rörde mig mellan Älta centrum och Ekstubben för att ta 890:an till jobbet, som jag hörde skotten

Fem snabba men inte helt tempojämna avfyringar

Små intervaller skapade av den fysiska och mentala beslutsamhet som ändå krävdes för att trycka ned avtryckaren

När jag minuterna senare fortfarande stod och väntade på bussen, som så ofta var försenad, kom blåljusen farande i full fart på motsatt sida

Strax därpå kom även bussen, och jag försvann från området

Fredrik vinkar med handen framför ögonen på mig

Hallå hallå

Jag är så glad att se honom, för nu ser jag honom plötsligt på riktigt

Jag måste förklara

Förklara att det är de här nya sömntabletterna jag fått, att de fungerar oerhört väl, för jag sover och jag sover, men omottagligheten efteråt, hjärnan känns som gegga, det är som om jag aldrig riktigt vaknar upp från mig själv

Jag tar dem bara i nödfall

Inte visste jag att du skulle ringa på idag,

käre Fredrik

Ett öde

juni 23, 2022 § Lämna en kommentar

Fången i en brusande tryckkammare

Hur hamnade jag här

Jag ligger raklång i sängen med nacken vilande utan kudde

Det enda som hjälper, det enda som vid sidan av alkohol och droger dämpar oljudet i öronen

Desto längre jag blir liggande desto bättre blir resultatet

Jag fantiserar ibland när jag ligger här, att jag aldrig skulle gå upp, aldrig ändra ställning

Existerar punkten då det tystnar helt

Som ett slags kännbart förstadium till döden

En smal passage då man fortfarande kan återvända till livet, och gör man det i exakt rätt ögonblick, så är det bara oljudet som dör

Men om det fanns en tid då jag var beredd att testa är den förbi

Jag reser mig upp från sängen, trettio minuter får räcka

Det går att bevara det förhållandevis lugna oljudet i upp emot en timme ifall inga andra större ljudkällor når mig

Barrikarerad i tjugofem graders stillastående rumsvärme

Har jag accepterat detta öde

Ja jag har accepterat detta öde

Det finns fortfarande andra saker i livet som går att ändra till det bättre

Far och son

juni 22, 2022 § Lämna en kommentar

Från sin ofrivilliga men självvållade ensamhet ringer min far från landstället i Skåne

Han har druckit, stålsatt sig

Fången som han är i en allt djupare postarbetslivssentimentalism, en gång ett rikt liv vigt åt sitt arbete, nu helt utan riktning, utan social respekt eller uppskattning

Jag hör på honom att det är något mer än vanligt

Jag känner min far, hans många rädslor, hans sätt att andas

Slutligen kommer det fram

Katarina, min farbrors fru sedan begynnelsen – de lyckades med det som mina egna föräldrar misslyckades med, att hålla ihop, att aldrig sluta älska varandra – har även hon fått cancer i tjocktarmen, som min far hade, men som i motsats till min fars har metastaserat sig, spridit sig i hela undre kroppen

Upptäcktes sent, det blir en midsommar med cellgifter, säger han

Hans egen cancertumör i tjocktarmen för två år sedan var i sammanhanget lätt att avlägsna, den låg där oförarglig och besegrad i skålen intill honom när han vaknade upp

Inte ett spår kvar, de regelbundna testerna han kostar på sig erkänner den fortfarande uträknad

Att Katarina sannolikt kommer att dö av det här hörs mest mellan raderna

Dö är ett ord som fastnar djupt nere i strupen på min far, ett ord han aldrig kan säga, ett faktum han aldrig vill komma för nära

Under de få månader min far var sjuk, eller snarare inväntade operation, var det ingen på hela planeten som var så dålig som han, trots att cancern mest gömde sig därinnanför kroppens alla köttiga lager utan att egentligen påverka något överhuvudtaget

Min far som knappt kunnat erkänna min mors betydligt mer påtagliga asymmetri mellan två vitt skilda kroniska cancerformer som påverkar allt hon företar sig, nej, han var sjukast av alla, gråtmild och skräckslagen

Hade jag fortfarande varit i upprorsåldern hade mitt förakt troligtvis inte vetat några gränser

Men är det något som tycks komma med åldern, men det egna åldrandet, så är det just gränser, måttfullhet och distans

Vad som är mer upp till en själv är det fortsatta utvecklandet av ett större empatiskt omfång

Empatin är en muskel som riskerar att förtvina, som behöver konsekvent träning

Som till skillnad mot de utvändiga fysiska allt för ofta tas för given

Så jag känner för honom, jag känner allt möjligt men mest av allt ett behov att förstå honom, sätta mig in i hans på många sätt hämmande inre liv

Han har lämnat ämnet Katarina nu

Talar om hur långt han cyklar varje dag, hur mycket han rör på sig

Om allt han gör för att försöka stanna kvar i livet, stanna kvar hos oss, så länge som möjligt

Motsättningen mellan min far och mig är en fundamental motsättning mellan livsval, vilken sanning vi väljer att lyssna till

Det aktiva, yttre livet mot det kontemplativa, inre

Jag vill tro att respektive val är gjort med ärliga avsikter

Att han älskar mig liksom jag älskar honom

Bibliotekarien

juni 21, 2022 § Lämna en kommentar

Som en uppenbarelse mitt under pandemins andra år stod hon plötsligt där bakom disken

Hon sa hej

Jag sa hej

Hur många ytterligare millisekunder passerade innan jag insåg att jag var djupt attraherad av henne

Den första människa på åratal jag känt så för

Utseendemässigt en nästan direkt parallell till de tre övriga kvinnorna i mitt liv jag varit förälskad i

Jag måste ha världens snävaste typ, tänkte jag, medan jag tummade i böckerna som låg utlagda på bordet för nyheter

Medelmåttiga författare med medelmåttiga ambitioner

Stod och vände och vred på böcker jag aldrig någonsin skulle kunna tänka mig läsa bara för att dröja mig kvar i hennes närhet

Tillät mig att då och då snegla upp

Hon talade vänligt med en skäggig pensionär, hjälpte honom med kopiatorn, berättade om knapparnas funktion, visade var pappren kom ut

Hennes röst nådde det djupare, det lockande, det intelligenta

Den varma doften av nytryckt skrivarpapper spred sig

Jag valde en bok av Sara Stridsberg, Kärlekens Atlantis

Jag gillar egentligen inte Stridsbergs litteratur, men jag respekterar den, och tänkte att hon, Bibliotekarien, kanske såväl gillade som respekterade den

Överdrivet långsamt scannade jag mitt bibliotekskort, slog in pinkoden, lät boken ligga synlig med titel och Sara Stridsbergs namn för alla att se

Hon passerade och log godkännande mot mig

Jag log tillbaka

Ett djupt fånigt ögonblick som kändes ganska fantastiskt

Sedan var hon upptagen igen, en lågstadiepojke fick inte igång datorn, han såg fullt beredd ut att börja dunka på den, Minecraft-begäret kallade

Det finns gränser på hur lågt jag är beredd att sjunka så jag tittade på henne en sista gång och gick sedan därifrån med boken under armen

När jag veckan senare kom för att lämna tillbaka Kärlekens Atlantis, som inte hade överraskat mig positivt, men som gav uttryck för ett författarskap jag kunde fortsätta respektera, syntes bibliotekarien inte till och mitt besök blev kortvarigt

Lånade en oförarglig resebok om Normandie som gav mig schemalagd anledning att återkomma

Men jag skulle inte se henne igen på länge

Inte förrän nu, nästan på dagen tio månader senare

Jag sa HEJ

Hon sa hej

Boken jag till sist lånade var den som stod placerad allra närmast henne

Hunter i Huskvarna av Sara Stridsberg

En bok jag inte ens kan respektera, i novellform blir Stridsberg både banal och bortkommen i sin stockholmska ångestdröm om småstads-Amerika

Men något säger mig att bibliotekarien kommer att arbeta kvar den här gången, när jag återvänder för att återlämna boken

Ingenting nytt kommer förstås att hända

Vi kommer att säga hej

Jag kommer att låna ytterligare en bok av Sara Stridsberg

Men bara tanken på de där sekunderna då det känns som om allt skulle kunna hända, ger mig ändå ett visst hopp om livet

Möten med Klas

juni 20, 2022 § Lämna en kommentar

Jag tänker på min mor

Eller tänker jag egentligen på min mors vän Klas

På hur de idag träffar varandra, promenerar längs med vackra Kvarnholmen i Nacka, Stockholm

Han är en gift man, Klas, en man som inte öppet vill kännas vid sin vänskap med min mor, som inte vill att den skall avslöjas för frun, som kanske inte skulle förstå, som kanske skulle anklaga honom för att vara otrogen, vända sig om och gå ifrån honom

Varje gång de träffas, fullkomligt platoniskt, sker det på Klas villkor, det är han som tar kontakt från vrår och befattningar dit fruns vakande blick inte når, om mor ringer honom svarar han aldrig, låtsas som ingenting, la la la la

Det finns historia mellan dem, en långvarig vänskap sedan början av sjuttiotalet, det finns även något annat, en gammal kärleksrelation, ett vägskäl

Ett kortvarigt ögonblick i det förflutna då det stod mellan Klas och min far

Ganska många år senare, praktiskt taget ett decennium, föds jag som ett levande bevis på vem min mor valde att stanna med

Jag har träffat Klas ett par gånger i vuxen ålder, det verkar överhuvudtaget komma stunder i mina föräldrars liv då de känner sig manade att informera om andra kärlekar de hade och självklarheten i att jag och allt det andra som följde inte hade funnits om de valt annorlunda

När det gäller min far är det mer min lillebror som skulle legat illa till existensmässigt om han hade tillkommit bara något (omöjligt) halvår senare

Det är svårt att kalla det som uppstår i mötena med Klas en spänning, för det är något mycket mindre än så, en försiktig vibration,

en viskning inifrån livet, från jorden, från jämlöpande dimensioner

En outsagd bekräftelse att jag inte hade funnits om min mors relation till den här mannen framför mig utvecklat sig annorlunda

Vi känner av den allihop

Ljudlös rör den sig mellan oss som ett avvärjt existentiellt hot

Men också som en lika outtalad fråga om vad som kunde varit

Ur deras ögon förvandlas jag med ens till alla möjliga andra skepnader och könsidentiteter och levnadsvillkor och dessa friare val som utgör ett liv

De kan helt enkelt inte låta bli att undra hur jag hade sett ut om de varit mina föräldrar

Ändå är det som om det här egentligen inte pågår, det sker så försiktigt och periferiskt och blir oundvikligt överdramatiserat så fort det skrivs ned

Det är också därför det är något som aldrig yppas högt

Som nästan tillhör det strängt förbjudna

En stum sejour i utkanten av ett skuggland befolkat av alla hypotetiska liv som aldrig fick sin chans

Andra sidan berget

juni 19, 2022 § Lämna en kommentar

När jag som sexåring flyttade från en trång liten gata vid Odenplan till den vildvuxna bergsplatå som utgjorde Fyrverkarbacken, var det verkligen som en annan värld

Inte långt senare fick jag även gå ut på egen hand, eller åtminstone i sällskap med min klasskamrat och granne, Henrik

Tillsammans med andra medbjudna killar från klassen utforskade vi ofta berget

Klättrade uppför de mer inbjudande, hyffsat utmanande, bergsväggarna

Hittade blåbärsbuskar som periodvis hade små sura bär under sina blad

Fäktades med grenar som vi brutit loss från träden

Den tidiga fascinationen över alla harar som man ideligen såg leva sina repetitiva liv, avtog snabbt

Under oss, i berget, bredde Riksarkivet ut sig tillsammans med gamla sedan länge oanvända skyddsrum

Och så var det de här spridda platserna med cigarettfimpar, hopknycklade ölburkar, en och annan kasserad spruta och vältummade samlingar med porrtidningar

Som nersölade men färggranna portaler till universum vi inte kände till låg tidningarna alltid där någonstans på berget och väntade på en, omgärdade av ritualistisk dekadens

Bröst och könsorgan som liksom svällde framför ögonen

Skulle man skratta eller skämmas eller vad

Begäret förstod vi oss förstås inte på

Men de lockade oss till sig ändå, tidningarna

Vi såg aldrig någon som verkligen satt där och rökte, drack öl, injicerade, tittade i tidningarna

Alltid bara kvarlevorna efter ritualen

Den egendomliga stillhet som uppkom på de här platserna när dagen avtäckte vad som utspelat sig under natten

Mitt bland lekande barn vars föräldrar stod vakande från balkongerna högt ovanför

De första tecknen på hur hela världar som vi inte kände till alltid pågick parallellt med våra egna trygga liv

Hemväg

juni 18, 2022 § Lämna en kommentar

Hans röst kommer fram som om den finns inom mig

Eller som om våglängderna den färdas på, tonerna den utgörs av, är osvikligt förbundna med mitt eget liv

Bland trettiotalet barn på utegården, i en värld som med mina trasiga öron aldrig igen kommer att låta som jag ändå minns att den gjorde, kan jag alltid lokalisera honom

Han är en del av mig, jag är en del av honom

Den ärftliga vägen är förunderlig, kanske vi ändå för enkelhetens skull kan utgå från hans farmor och farfar: en förstfödd pojke (jag) som vid sex års ålder blir storebror till en lillebror, en lillebror som tjugonio år senare i sin tur blir far, och genom den gemensamma genetiken finns jag, storebrodern, nu farbrodern, på något sätt där i honom också

Nyss fyllda fyra känns han så stor, brorsonen, så stor att han till hösten själv skall bli storebror

Men jag vill bli lillebror, säger han

Det fungerar inte så, tyvärr, kom man först kan man bara bli storebror, säger jag, medan vi vandrar hand i hand hem från förskolan

Jag älskar att han fortfarande vill hålla mig i handen, att han självmant söker efter den, ögonblickligen, när jag kommer för att hämta honom

Jag kommer att sakna det något enormt

Men ännu så länge är det bara allt det andra som förändrats, hans uppmärksamhet, vad som intresserar honom på vägen, samma hemväg som vi gått i flera år

Jag minns förra sommaren, hur alla bussar och bilar som åkte förbi fortfarande fascinerade honom så oerhört

Nu är det är bara de allra största och mest avvikande lastbilarna som får honom att stanna till

Han älskar dinosaurier över allt annat, men det här med att fåglar är ett slags släkting är svårt att köpa när vi mest hälsar på gråsparvar och sädesärlor

Jag älskade också dinosaurier när jag var liten, och sedan, faktiskt, fåglar

Han talar så mycket nu, hela resonemang och med ett tidsperspektiv som följer viss tydligt utstakad logik

Han äter ofta dåligt med lunchmat på förskolan, något han stundtals verkar vara stolt över, som om maten måste hålla en viss nivå för att vara värd att ätas, redan en liten kritiker

Jag minns min egen mathållning på dagis, hur den enda gången jag inte tvingade mig själv att äta upp – eller att någon fröken tvingade mig att göra det – följdes av en grundlös förtvivlan att jag riskerade dö om jag inte åt upp min mat varje dag

Jag sökte mig till tryggheten under ett bord och låg där och yrade om livsfaran att inte dagligen äta lunch

Kan inte varit mycket större än vad han är nu, brorsonen

Inte undra på att jag i äldre ålder utvecklade ätstörningar, som en eftersläntrande protest sprungen ur den lika försenade insikten att jag aldrig hade behövt äta så maniskt som jag gjorde, en gång i tiden

Sett därifrån känns brorsonens diskutabla, men åtminstone principfasta, mathållning ändå hälsosammare rent psykiskt

Han ler upp mot mig och frågar om vi skall köpa glass idag

Det blir allt oftare på sommaren, jag har svårt att säga nej till det där strålande ansiktet, men jag har förklarat att han inte kan äta sandwich varje gång, då blir han för mätt inför middagen, han måste variera sig

Så nu sitter vi där på bänken utanför affären och äter varsin piggelin

Vi är ganska lika, jag och brorsonen, i mötet mellan sin mors vietnamesiska arv och faderns egna färger som är blonda och ljusa, påminner han på något färgmässigt sätt mest om mig, och de för familjen mörkare vallonska färgtonerna som präglar mitt utseende

Han dinglar med benen från bänken och ser helt bekymmersfri ut

Jag försöker också dingla med benen med det går inte, de är för långa, och han skrattar åt mina försök

Vi ser människor passera, människor vi aldrig sett förut och sådana vi ofta ser, vi vinkar till lille Valter som kommer gående mellan sina morföräldrar på andra sidan

Bussarna som ideligen kör förbi ägnar han inte längre en tydlig utvändig tanke

Det är bara jag som tänker på dem, på hur han tänkte på dem

Nämner man något om intressen han en gång hade men inte längre verkar ha, bekräftar han minnet av att han hade dem på ett kortfattat och skäligt sätt som lyckas få det till det mest naturliga i världen att intressen kommer och går

Det är omöjligt att själv återskapa, men jag önskar jag kunde göra just det

Alla dessa egenskaper och förhållningssätt från barndomen man önskar kunde förbli in i vuxendomen

Istället försöker man överdrivet utförligt förklara sig, ursäkta sig

Blir sittande med texter om betydande ögonblick som varken tycks fånga det betydande i dem, för att inte tala om själva ögonblicket, texter som i egenskap av att vara just texter alltid är dömda till sitt eget öde

Mitt dödsögonblick

juni 17, 2022 § 1 kommentar

När slutade jag känna att jag verkligen existerar

Att den jag är inför mig själv, i mitt eget inre, fortfarande är en person

Istället är jag som en plats där känslor och intryck tidvis passerar förbi

Delarna jag utgörs av, de som tidigare formade min person, har släppt, splittrats och klarar inte längre av att bilda något sammanhängande

Det enda som fortfarande utgör en logik är minnena från barndomen, ungdomen, den yngre vuxendomen

Jag har förmodligen längs med vägen misslyckats med att lära mig leva

Fastnat någonstans i djupet av mig själv

Jag skriver igen fast jag lovade mig att inte skriva mer

Under en febril sommarmånad under förra året skrev jag vad som skulle bli den sista texten, en form av exorcism, men jag orkade aldrig läsa igenom den, lät den bara ligga, tiden gick

Nästan ett år senare lade jag plötsligt upp den ändå

Och så återkom kontakten med orden, med meningarna framför mig på skärmen

Jag har ingenting nytt att säga, allt är bara varianter på något jag redan sagt

Egentligen är jag inte ens här

Student 2022

juni 15, 2022 § 3 kommentarer

Högljutt studentfirande från huset mittemot, femte våningen, det vill aldrig ta slut

Jag klandrar dem inte, jag klandrar inte någon

Jag bara sitter ute på bänken i det ännu så länge försiktiga morgonljuset, sitter i respit från den kvalmiga värmen på rummet

De är förresten utspridda lite överallt, studenterna, både i själva huset och utanför

Somliga vrålar högt åt mitt håll, jag tror det är av glädje, av förlösning

Utan vidare sätter sig en av dem, en studentska med morotsfärgat hår, intill mig på bänken

Hon verkar, skall vi säga, lagom berusad

Hon frågar mig hur gammal jag är

Hon betraktar mitt ansikte, hon hänger framåt och tittar upp mot mitt ansikte som om svaret skulle stå skrivet där, och det gör det väl, i och för sig

En ledtråd, jag tog studenten 2002, säger jag

Hon funderar, hon skiner upp som om hon precis kommit på det, sedan ångrar hon sig, måste ha räknat fel ändå, sedan verkar hon återkomma till den första insikten, den var nog rätt trots allt, för hon skiner upp igen, full av självförtroende, utbrister

FYRTIO

Nära nog, säger jag, och nickar

Hur var din student då, frågar hon

Svår att glömma

Eller hur, men efter det här går det bara utför, världen är ju helt fucked up

Hon gestikulerar uppgivet med armarna

Kan bara instämma, säger jag

Den känns bara logisk om man själv är fucked up

Ungefär så

Mamma tycker jag ska studera juridik men jag vetefan alltså

Vad vill du då

Jag vill att det här aldrig ska ta slut

Hon fnittrar till, häver sig våldsamt bak mot ryggstödet

Hon rapar, säger något om valkompassen, att hon är sosse fast hon trodde att hon var vänster

Att världen är helt fucked up

Att hon kände till Running Up That Hill före Stranger Things och att de spelade den på repeat typ en timme på flakbilen

Sprutade billigt burköl och levde i det absoluta ögonblicket, så nära en deal med gud man kommer

Ye-yeah, yeah, yo

Ostadigt reser hon sig till sist och räcker mig handen

Ta hand om dig, säger jag och skakar om hennes hand, som är alldeles klibbig

Hon blir stående så en stund, med min hand i sin

Vi ska väl inte ha sex, säger hon, och verkar fundera på saken

Nej det ska vi inte, säger jag, jag har helt glömt bort hur man gör

Hon fnittrar till igen, en sista gång, och försvinner vinglande bort i daggryningen

Allt närmare en känsla av tomhet som tycks oundviklig

En berättelse / Ett avsked

juni 11, 2022 § Lämna en kommentar

Första gången jag såg henne var hon två.

Till synes helt omöjliga att skilja åt, klädda i likadana kläder och frisyrer.

De förblev alltid vid varandras sida på skolgården, de såg på samma saker och gjorde liknande bedömningar och tänkte – antog vi – samma tankar. Gester som påbörjades av den ene avslutades av den andre.

De var för oss andra som samma person, eftersom de även för varandra verkade vara samma person.

Tekla och Freja.

Vi kunde inte få ihop det egentligen, vem som var vem.

Så ibland ropade bara folk rakt ut

TEKLA

Eller

FREJA

För att se vem som svarade, vem av dem som vände sig mot tonen från ropet först.

För stunden kunde de separeras. För stunden skedde en identifikation, en personlighetens tillfördelning i form av ett namn vid en simpel rörelse.

Men sedan försvann den, när tiden gick, skoldagen fortsatte, och separeringen dem emellan togs åter över av den överväldigande, identiska likheten.

Freja blev Tekla och Tekla blev återigen Freja.

Min på den tiden bäste vän Markus tyckte sig ha utvecklat en teori om att de skulle kunna identifieras genom gångstilen.

De gick inte riktigt exakt likadant menade han.

Så vem är vem, frågade jag.

Det visste han inte, men om man skulle kunna isolera den ena från den andra och få denne att vandra runt tillräckligt länge och han själv var där för att studera det hela, skulle han kunna svara.

Jag tittade honom i ögonen.

Det lär inte hända.

Markus tittade bort över skolgården.

Nej det lär ju inte det.

Vi gick i första klass på en skola i nordvästra Örebro, året var 1990.

Tekla och Freja gick i klassen ovanför.

Jag glömmer aldrig känslan när de båda, på samma gång och på samma sätt, mötte min blick vid klätterställningen och sedan vände sig om och började klättra.

Det var som om mina ögon inte räckte till, för det gjorde de ju inte, en av Tekla eller Freja fick väljas.

En sådan egendomlig känsla som gick genom hela kroppen.

Som att världsuppfattningen plötsligt blivit större, perceptionen vidgats.

Eller som att tappa bort sig själv, som att en del av en alltid varit borttappad och att det egentligen var meningen att vara två, att vi alla var två egentligen men jag var ju inte det.

Jag var sju år gammal och hade aldrig känt mig så ensam som jag gjorde i det ögonblicket. Så överväldigad av något jag inte kunde förklara, fastfrusen, medan livet pågick runt omkring mig.

På skolgården med ögon för inget annat än de två som också var en, i väntan, utan att jag visste om det, på omruskningen som kom i form av ringklockans enerverande ljudsignal.

De sprang snabbt förbi mig utan att möta mina ögon. Snart uppslukade av alla andra.

Hade de verkligen tittat på mig så som jag hade uppfattat det, tänkte jag, medan jag började röra mig upp mot skolan.

Skulle de någonsin se på mig igen, de gråblå ögonen.

« Fortsätt att läsa »