Innanför
juni 28, 2022 § Lämna en kommentar
När var det jag först noterade dem i badrumsspegeln
Kråkfötterna längs med ögonen
De tycktes vara där så plötsligt, för bara något år sedan
Mitt första riktigt obestridliga yttre-inre åldersmärke
Det gråa håret är i sammanhanget svårt att räkna, jag har haft till hälften grått hår sedan mitten av tjugo
Tappat en del, men det är samma sak där, det började förhållandevis tidigt och har inte ökat omfattning nämnvärt sedan dess
Varje gång jag är på Systembolaget och ser att de gör sig redo för att be om legitimation brukar jag istället börja kisa
Se här,
se på mig,
se hur länge sedan jag var tjugo
Det har fungerat någon enstaka gång
Även resten av kroppen har fått sina fläckar, åren samlar sig i små koncentrerade förmörkningar mot huden
Jag motionerar som jag alltid gjort och har inte noterat någon särskild nedgång i prestation eller ork
Däremot dessa tidigare främmande smärtor, mottagligheten för små skador som snabbt tycks bli större
Det är en liknande känsla inombords med vad jag anser mig van vid
Men ändå
Det verkar som den har börjat på riktigt nu
Kroppens successiva sönderfall
Återgången till jorden
Stoftet
En utommänsklig dröm om friheten i vinden
Utanför
juni 28, 2022 § Lämna en kommentar
Efter snart sju år i Älta börjar det bli allt mer uppenbart hur ingenting fastnar för mig här
Inga betydande intryck eller sagda ord som därefter kännetecknar en viss plats
Ingen händelse som alltid träder in i tanken vid rundandet av ett särskilt gathörn
Alla minnen som förstås ändå finns går sömlöst in i varandra, blandas, och säger i slutändan aldrig något specifikt
Jag kan gatorna, jag känner till området, men annars är det nästan samma anonymitet som jag först mötte när jag flyttade hit
Till viss del är det inte förvånande
Livet som jag lever, de dagliga stegen utanför lägenhetsdörren som jag tar, är praktiskt taget detsamma som det alltid varit
Allt det som förändras ligger långt utanför mig
Områden förtätats, träd jag tidigare noterat blir fällda
Själva utkanten förflyttas ständigt genom en aldrig minskande expansion av nya bostadshus
Grannen Stavsborgsskolan har rivits och är redan på god väg att återuppstå som en ny, så kallad bättre variant
Barnfamiljer vars barn jag på avstånd ser växa upp, nya barn som tillkommer
Jag rör mig bland dem som ett utomstående vittne
Efter tyngden från allt som Örebro och min barn- och ungdomsår i Stockholms innerstad betytt för mig antar jag att det här är exakt vad jag var ute efter
En omvärld där alla avtryck som lämnas,
lämnas av någon annan
Röda vinbär
juni 27, 2022 § Lämna en kommentar
Är det lätt förvridna ansiktet jag har framför mig samma ansikte som jag själv hade när jag smakade på röda vinbär första gången
När tänderna knäckte det glänsande, strama skinnet
Och det inledningsvis söta köttet plötsligt gav efter för en intensiv syra
Voffor gör di på detta viset
Jag var åtminstone något år äldre än min brorson är nu innan den där så säregna övergången från sött till syrligt blev bland det bästa jag visste i frukt- och bärväg
Jag ville alltid ha röda vinbärspaj till födelsedagen
Åt inte tårta, äter egentligen inte tårta, så det var paj som gällde
Aldrig varit mycket för det söta och gräddiga så det måste varit därför
Den andra pajfavoriten är rabarber
Som sagt
Men minnet av själva smaken av röda vinbär överskuggas nästan helt av stunden då jag i femårsåldern beslutade att proppa hela näsan full av dem
Inspirerad av en annan Astrid Lindgren-rebell
Madicken
Som fick alla barn att för alltid se på ärtorna på tallriken annorlunda
Jag var tillsammans med min dagiskompis, Kristoffer, på det lilla landstället vi hyrde om somrarna i Norrtälje
Jag ville kanske impa eller något
Röda vinbär hade vi i överflöd
Titta vad jag kan
Herregud så det sved när jag beslutade mig för att klämma på näsan, krossa dem, för vad skulle man annars ha röda vinbär i näsan till
Min mor trodde bestört att det var enorma mängder blod
Att jag grät av allt blod som flödade i hopklumpade köttstycken från näsan
När det sedan gick upp för henne att det var röda vinbär, ja,
vad skulle hon säga,
annat än,
Varför
När jag tänker tillbaka på det går det att lätt krystat härleda till som min första stund av ett egentligen oavsiktligt självskadebeteende
Alla rebelliska upptåg jag haft i mitt liv tycks till sist alltid imploderat, eller redan från början varit vända inåt
I slutändan är allt nog mitt eget fel
Freja
juni 26, 2022 § Lämna en kommentar
Hon ville varken vara man eller kvinna
Hon ville vara platt
Det var ordet hon använde
Allt skulle jämnas ut, inklusive eventuellt överskottsfett, antog jag
Jag trodde först att hon var ännu mer berusad än jag, att hon bara skojade, men det gjorde hon inte, och inte var hon särskilt berusad heller
Det var okej att benämna henne ”hon” för tillfället, att säga hennes namn, vilket var Freja, vad man heter som platt beslutade jag mig för att inte fråga om
Fick dock ett infall att berätta att jag skrivit en berättelse om en Freja, men tänkte sedan att det verkade fånigt, det var nog bara alkoholen som ville att jag skulle säga det, kanske skulle det provocera hennes framtida platta jag, så jag sa inget
Satt bara och nickade, som om jag förstod, som att det här med att vara platt var det mest logiska jag hört på länge
Housemusiken från klubben sipprade ut på gatan där vi satt lutade mot husväggen
Någonstans på söder, runt Skanstull, tänkte jag nu
Hon hade hört för sig, sa hon, det fanns kliniker som var fullt beredda att ställa upp, som tyckte att det här med tillplattning om inte annat var ett utmärkt sätt att tjäna pengar på
Egentligen var jag inte oförstående, desto mer jag tänkte på saken inträdde det en logik i det platta som ideal
Hade jag varit i hennes ålder, som även var min ålder när anorexian annekterade min kropp och började prägla mitt jag, och med de vildare transhumanistiska förutsättningar som finns idag, kanske jag också skulle funderat på den platta vägen, som även kan sägas ligga närmare den manliga kroppens utgångspunkt än den kvinnliga
Var det detta hon såg, var det därför hon helt plötsligt hade närmat sig över dansgolvet, en möjlig bundsförvant, men född i fel tid, eller kanske i rätt tid, om det var det erfarna eller föråldrade perspektivet hon var ute efter
Ville hon bara ha någon som lyssnade, som lät henne tala, förklara
Ju mer information mitt berusade jag tog del av började onekligen det här med plattheten framstå som ett av vår tids stora livsfilosofiska avgörande
Eller bara som någon överambitiös Science Fiction-film jag redan trodde mig ha sett
Men det är viktigt att respektera människorna man möter i natten så jag fortsatte oavsett att nicka
Tänkte egentligen att det var onödigt att fråga men gjorde det i alla fall,
Så om jag vill vara platt skulle penis samt pung behöva skäras bort
Absolut, svarade hon
Okej
Det var vad jag trodde
Börjar du bli intresserad, frågade hon och tittade på mig från sidan
Nåt börjar jag bli i alla fall, sa jag och undvek hennes blick, som var ganska stirrig
Jag är hungrig, sa hon och reste sig upp från gatan, jag vill ha korv med bröd
Kunde inte separera bilden av korven framför mig med den tidigare tanken på penisen, det blev dekapiterad penis med bröd
Det kanske vore nåt ändå, sa jag, mot vad som kändes som bättre vetande
Följde efter henne, lätt vinglande, hon vinglade inte alls, ut på Götgatan, nära Ringen, vi var vid Skanstull, jag hade haft rätt, tänkte jag, och kände mig plötsligt glad, kanske för att lokalsinnet fungerade
Vi gick hela vägen upp till Seven eleven, som periodvis håller nattöppet, och serverar korv, det var fullt med folk, folk som redan hade korv i munnen, och folk som ivrigt väntade på att få det
Köttiga korvar och plantbaserade korvar som under lagret av ketchup och senap nådde något slags samförstånd
Känslan att korv nog snarare var det absolut sista jag ville ha började ta över och jag gick och ställde mig utanför medan Freja beställde en till sig själv
Medan jag stod där funderade jag på att smyga min väg, sedan funderade jag på att springa min väg, skulle komma längre bort på det sättet, minska själva risken att hon såg mig försvinna
Men det kunde jag förstås inte göra, det vore djupt ovärdigt
Tids nog kom hon ut med en korv i ena handen och en femtiocentiliters petflaska Pepsi max i den andra
Den överräckte hon till mig
Jag blev nästan rörd
Hur visste du att Pepsi max är min favoritläsk, sa jag
Det visste jag inte, sa hon
Nej det förstås
Det är min favoritläsk, sa hon
Min också
Ja du sa det
Tack, sa jag, och rodnade förmodligen
Du kan swisha mig senare, sa hon
Ah, okej, självklart
Hon gav mig sitt nummer
Åt glupskt av korven, det fastnade både ketchup och någon majonnäs eller vad det var ovanför hennes mun
Men nu måste jag gå så jag hinner med nattbussen, sa jag, vilket var sant, att det gick en snart, men jag skulle aldrig hinna med den från platsen jag befann mig på
Vänta, sa hon
Jag stannade upp
Om du ringer mig har jag ditt nummer också
Det är sant, sa jag, och slog motvilligt in hennes nummer i telefonen
Hörde till och med den poppiga ringsignalen ljuda bakom mig, som en föraning om att framtiden är platt
Att den antagligen är oundviklig
Uteliv
juni 25, 2022 § Lämna en kommentar
Någonstans på söder
Jag var berusad redan innan jag kom hit
Vad är jag nu
Esoterisk
Han är här, Fredrik, någonstans
Bland de spridda strålkastarna och det neontonade mörkret som lägger sig emellan
Housemusiken vibrerar överallt omkring mig
Bästa sättet för öronen att hantera det är genom att förslöa hjärnans uppfattningsförmåga
Människor dansar inte långt ifrån mig
Andra står mer eller mindre stilla och väntar på att någon skall se dem
Det är tidigt ännu, tror jag, och desperationen i deras ögon har inte trätt in
Jag vet aldrig vem jag är när jag befinner mig i utelivet
Mitt destruktiva förhållande till min egen kropp, och i viss mån mitt förhållande till andras, försvårar det mesta som har med kroppen att göra
Hur man åtrår en naken kropp så problematisk som människans har jag aldrig riktigt lärt mig
Hur man älskar personen som ryms inom kroppen har jag aldrig behövt lärt mig
Det svåra är när personen man älskar, inte utan skälig anledning, begär båda delarna
Därför håller jag mig som oftast på avstånd
Det har blivit evinnerligt mycket lättare sedan jag i trettioårsåldern började dricka
Bara sakta neutralisera mig i tystnad
Försvinna dit få vill ha med mig att göra
Det finns människor som emellanåt kallat mig vacker
Det finns en version av mitt liv då jag antagligen kunde ha agerat efter det, en version som aldrig haft något med den som tog över att göra
Det är troligtvis den undanskymda versionen som Fredrik fortsätter se, ser som en möjlighet till förändring, och därför bjuder han med mig ut trots att han vet hur det brukar sluta
Han försvinner i sin tur ofta bort med någon man han träffat
Men aldrig innan han säkerställt sig att allt är väl med mig
Aldrig utan att ha stämt av situationen
Hans välmenande bruna ögon som fortsätter säga,
Men kanske nästa gång
Käre Fredrik
juni 24, 2022 § Lämna en kommentar
När såg jag honom egentligen senast
Inte bara lågupplöst betrakta mig genom mobilrutan, varje gest och munrörelse liksom ledsagad av en liten fördröjning
Han hade vinterkläder på sig
Själva dagen före jul
En hastig kram i förbifarten och ord om att återses
Men det är inte förrän nu han sitter framför mig på bänken utanför huset
Egentligen skulle inte det här heller varit
Jag skulle ha spenderat midsommardagarna i Amsterdam
Men dit går det ju inte att resa
Schiphol, kanske den enda europeiska flygplats som har det värre ställt än Arlanda
Han talar och talar, jag märker att jag bara lyssnar halvt på det han säger
Inlindad i en överrumplande, förslöande värme
Jag ler och jag nickar men jag lyckas inte koncentrera mig
All den glädje över studielivet han verkar vilja förmedla, alla värdefulla minnen han redan skapat
Litteraturdiskussionerna vi kunde ha
Jag är någon helt annanstans
Till och med vinden talar tydligare till mig
Så här kan jag inte hålla på, jag gör en ansträngning, jag lyssnar
… bara en dag senare var det nån som blev skjuten i just det området, säger Fredrik
Till och med det återkommande våldet i städernas utkanter förbinder våra val av studieorter
Förbinder dem med huvudstaden vi båda kommer ifrån
Med platsen vi nu befinner oss på
Var det två veckor sedan, när jag nattetid rörde mig mellan Älta centrum och Ekstubben för att ta 890:an till jobbet, som jag hörde skotten
Fem snabba men inte helt tempojämna avfyringar
Små intervaller skapade av den fysiska och mentala beslutsamhet som ändå krävdes för att trycka ned avtryckaren
När jag minuterna senare fortfarande stod och väntade på bussen, som så ofta var försenad, kom blåljusen farande i full fart på motsatt sida
Strax därpå kom även bussen, och jag försvann från området
Fredrik vinkar med handen framför ögonen på mig
Hallå hallå
Jag är så glad att se honom, för nu ser jag honom plötsligt på riktigt
Jag måste förklara
Förklara att det är de här nya sömntabletterna jag fått, att de fungerar oerhört väl, för jag sover och jag sover, men omottagligheten efteråt, hjärnan känns som gegga, det är som om jag aldrig riktigt vaknar upp från mig själv
Jag tar dem bara i nödfall
Inte visste jag att du skulle ringa på idag,
käre Fredrik
Ett öde
juni 23, 2022 § Lämna en kommentar
Fången i en brusande tryckkammare
Hur hamnade jag här
Jag ligger raklång i sängen med nacken vilande utan kudde
Det enda som hjälper, det enda som vid sidan av alkohol och droger dämpar oljudet i öronen
Desto längre jag blir liggande desto bättre blir resultatet
Jag fantiserar ibland när jag ligger här, att jag aldrig skulle gå upp, aldrig ändra ställning
Existerar punkten då det tystnar helt
Som ett slags kännbart förstadium till döden
En smal passage då man fortfarande kan återvända till livet, och gör man det i exakt rätt ögonblick, så är det bara oljudet som dör
Men om det fanns en tid då jag var beredd att testa är den förbi
Jag reser mig upp från sängen, trettio minuter får räcka
Det går att bevara det förhållandevis lugna oljudet i upp emot en timme ifall inga andra större ljudkällor når mig
Barrikarerad i tjugofem graders stillastående rumsvärme
Har jag accepterat detta öde
Ja jag har accepterat detta öde
Det finns fortfarande andra saker i livet som går att ändra till det bättre
Far och son
juni 22, 2022 § Lämna en kommentar
Från sin ofrivilliga men självvållade ensamhet ringer min far från landstället i Skåne
Han har druckit, stålsatt sig
Fången som han är i en allt djupare postarbetslivssentimentalism, en gång ett rikt liv vigt åt sitt arbete, nu helt utan riktning, utan social respekt eller uppskattning
Jag hör på honom att det är något mer än vanligt
Jag känner min far, hans många rädslor, hans sätt att andas
Slutligen kommer det fram
Katarina, min farbrors fru sedan begynnelsen – de lyckades med det som mina egna föräldrar misslyckades med, att hålla ihop, att aldrig sluta älska varandra – har även hon fått cancer i tjocktarmen, som min far hade, men som i motsats till min fars har metastaserat sig, spridit sig i hela undre kroppen
Upptäcktes sent, det blir en midsommar med cellgifter, säger han
Hans egen cancertumör i tjocktarmen för två år sedan var i sammanhanget lätt att avlägsna, den låg där oförarglig och besegrad i skålen intill honom när han vaknade upp
Inte ett spår kvar, de regelbundna testerna han kostar på sig erkänner den fortfarande uträknad
Att Katarina sannolikt kommer att dö av det här hörs mest mellan raderna
Dö är ett ord som fastnar djupt nere i strupen på min far, ett ord han aldrig kan säga, ett faktum han aldrig vill komma för nära
Under de få månader min far var sjuk, eller snarare inväntade operation, var det ingen på hela planeten som var så dålig som han, trots att cancern mest gömde sig därinnanför kroppens alla köttiga lager utan att egentligen påverka något överhuvudtaget
Min far som knappt kunnat erkänna min mors betydligt mer påtagliga asymmetri mellan två vitt skilda kroniska cancerformer som påverkar allt hon företar sig, nej, han var sjukast av alla, gråtmild och skräckslagen
Hade jag fortfarande varit i upprorsåldern hade mitt förakt troligtvis inte vetat några gränser
Men är det något som tycks komma med åldern, men det egna åldrandet, så är det just gränser, måttfullhet och distans
Vad som är mer upp till en själv är det fortsatta utvecklandet av ett större empatiskt omfång
Empatin är en muskel som riskerar att förtvina, som behöver konsekvent träning
Som till skillnad mot de utvändiga fysiska allt för ofta tas för given
Så jag känner för honom, jag känner allt möjligt men mest av allt ett behov att förstå honom, sätta mig in i hans på många sätt hämmande inre liv
Han har lämnat ämnet Katarina nu
Talar om hur långt han cyklar varje dag, hur mycket han rör på sig
Om allt han gör för att försöka stanna kvar i livet, stanna kvar hos oss, så länge som möjligt
Motsättningen mellan min far och mig är en fundamental motsättning mellan livsval, vilken sanning vi väljer att lyssna till
Det aktiva, yttre livet mot det kontemplativa, inre
Jag vill tro att respektive val är gjort med ärliga avsikter
Att han älskar mig liksom jag älskar honom
Bibliotekarien
juni 21, 2022 § Lämna en kommentar
Som en uppenbarelse mitt under pandemins andra år stod hon plötsligt där bakom disken
Hon sa hej
Jag sa hej
Hur många ytterligare millisekunder passerade innan jag insåg att jag var djupt attraherad av henne
Den första människa på åratal jag känt så för
Utseendemässigt en nästan direkt parallell till de tre övriga kvinnorna i mitt liv jag varit förälskad i
Jag måste ha världens snävaste typ, tänkte jag, medan jag tummade i böckerna som låg utlagda på bordet för nyheter
Medelmåttiga författare med medelmåttiga ambitioner
Stod och vände och vred på böcker jag aldrig någonsin skulle kunna tänka mig läsa bara för att dröja mig kvar i hennes närhet
Tillät mig att då och då snegla upp
Hon talade vänligt med en skäggig pensionär, hjälpte honom med kopiatorn, berättade om knapparnas funktion, visade var pappren kom ut
Hennes röst nådde det djupare, det lockande, det intelligenta
Den varma doften av nytryckt skrivarpapper spred sig
Jag valde en bok av Sara Stridsberg, Kärlekens Atlantis
Jag gillar egentligen inte Stridsbergs litteratur, men jag respekterar den, och tänkte att hon, Bibliotekarien, kanske såväl gillade som respekterade den
Överdrivet långsamt scannade jag mitt bibliotekskort, slog in pinkoden, lät boken ligga synlig med titel och Sara Stridsbergs namn för alla att se
Hon passerade och log godkännande mot mig
Jag log tillbaka
Ett djupt fånigt ögonblick som kändes ganska fantastiskt
Sedan var hon upptagen igen, en lågstadiepojke fick inte igång datorn, han såg fullt beredd ut att börja dunka på den, Minecraft-begäret kallade
Det finns gränser på hur lågt jag är beredd att sjunka så jag tittade på henne en sista gång och gick sedan därifrån med boken under armen
När jag veckan senare kom för att lämna tillbaka Kärlekens Atlantis, som inte hade överraskat mig positivt, men som gav uttryck för ett författarskap jag kunde fortsätta respektera, syntes bibliotekarien inte till och mitt besök blev kortvarigt
Lånade en oförarglig resebok om Normandie som gav mig schemalagd anledning att återkomma
Men jag skulle inte se henne igen på länge
Inte förrän nu, nästan på dagen tio månader senare
Jag sa HEJ
Hon sa hej
Boken jag till sist lånade var den som stod placerad allra närmast henne
Hunter i Huskvarna av Sara Stridsberg
En bok jag inte ens kan respektera, i novellform blir Stridsberg både banal och bortkommen i sin stockholmska ångestdröm om småstads-Amerika
Men något säger mig att bibliotekarien kommer att arbeta kvar den här gången, när jag återvänder för att återlämna boken
Ingenting nytt kommer förstås att hända
Vi kommer att säga hej
Jag kommer att låna ytterligare en bok av Sara Stridsberg
Men bara tanken på de där sekunderna då det känns som om allt skulle kunna hända, ger mig ändå ett visst hopp om livet
Möten med Klas
juni 20, 2022 § Lämna en kommentar
Jag tänker på min mor
Eller tänker jag egentligen på min mors vän Klas
På hur de idag träffar varandra, promenerar längs med vackra Kvarnholmen i Nacka, Stockholm
Han är en gift man, Klas, en man som inte öppet vill kännas vid sin vänskap med min mor, som inte vill att den skall avslöjas för frun, som kanske inte skulle förstå, som kanske skulle anklaga honom för att vara otrogen, vända sig om och gå ifrån honom
Varje gång de träffas, fullkomligt platoniskt, sker det på Klas villkor, det är han som tar kontakt från vrår och befattningar dit fruns vakande blick inte når, om mor ringer honom svarar han aldrig, låtsas som ingenting, la la la la
Det finns historia mellan dem, en långvarig vänskap sedan början av sjuttiotalet, det finns även något annat, en gammal kärleksrelation, ett vägskäl
Ett kortvarigt ögonblick i det förflutna då det stod mellan Klas och min far
Ganska många år senare, praktiskt taget ett decennium, föds jag som ett levande bevis på vem min mor valde att stanna med
Jag har träffat Klas ett par gånger i vuxen ålder, det verkar överhuvudtaget komma stunder i mina föräldrars liv då de känner sig manade att informera om andra kärlekar de hade och självklarheten i att jag och allt det andra som följde inte hade funnits om de valt annorlunda
När det gäller min far är det mer min lillebror som skulle legat illa till existensmässigt om han hade tillkommit bara något (omöjligt) halvår senare
Det är svårt att kalla det som uppstår i mötena med Klas en spänning, för det är något mycket mindre än så, en försiktig vibration,
en viskning inifrån livet, från jorden, från jämlöpande dimensioner
En outsagd bekräftelse att jag inte hade funnits om min mors relation till den här mannen framför mig utvecklat sig annorlunda
Vi känner av den allihop
Ljudlös rör den sig mellan oss som ett avvärjt existentiellt hot
Men också som en lika outtalad fråga om vad som kunde varit
Ur deras ögon förvandlas jag med ens till alla möjliga andra skepnader och könsidentiteter och levnadsvillkor och dessa friare val som utgör ett liv
De kan helt enkelt inte låta bli att undra hur jag hade sett ut om de varit mina föräldrar
Ändå är det som om det här egentligen inte pågår, det sker så försiktigt och periferiskt och blir oundvikligt överdramatiserat så fort det skrivs ned
Det är också därför det är något som aldrig yppas högt
Som nästan tillhör det strängt förbjudna
En stum sejour i utkanten av ett skuggland befolkat av alla hypotetiska liv som aldrig fick sin chans
Andra sidan berget
juni 19, 2022 § Lämna en kommentar
När jag som sexåring flyttade från en trång liten gata vid Odenplan till den vildvuxna bergsplatå som utgjorde Fyrverkarbacken, var det verkligen som en annan värld
Inte långt senare fick jag även gå ut på egen hand, eller åtminstone i sällskap med min klasskamrat och granne, Henrik
Tillsammans med andra medbjudna killar från klassen utforskade vi ofta berget
Klättrade uppför de mer inbjudande, hyffsat utmanande, bergsväggarna
Hittade blåbärsbuskar som periodvis hade små sura bär under sina blad
Fäktades med grenar som vi brutit loss från träden
Den tidiga fascinationen över alla harar som man ideligen såg leva sina repetitiva liv, avtog snabbt
Under oss, i berget, bredde Riksarkivet ut sig tillsammans med gamla sedan länge oanvända skyddsrum
Och så var det de här spridda platserna med cigarettfimpar, hopknycklade ölburkar, en och annan kasserad spruta och vältummade samlingar med porrtidningar
Som nersölade men färggranna portaler till universum vi inte kände till låg tidningarna alltid där någonstans på berget och väntade på en, omgärdade av ritualistisk dekadens
Bröst och könsorgan som liksom svällde framför ögonen
Skulle man skratta eller skämmas eller vad
Begäret förstod vi oss förstås inte på
Men de lockade oss till sig ändå, tidningarna
Vi såg aldrig någon som verkligen satt där och rökte, drack öl, injicerade, tittade i tidningarna
Alltid bara kvarlevorna efter ritualen
Den egendomliga stillhet som uppkom på de här platserna när dagen avtäckte vad som utspelat sig under natten
Mitt bland lekande barn vars föräldrar stod vakande från balkongerna högt ovanför
De första tecknen på hur hela världar som vi inte kände till alltid pågick parallellt med våra egna trygga liv
Hemväg
juni 18, 2022 § Lämna en kommentar
Hans röst kommer fram som om den finns inom mig
Eller som om våglängderna den färdas på, tonerna den utgörs av, är osvikligt förbundna med mitt eget liv
Bland trettiotalet barn på utegården, i en värld som med mina trasiga öron aldrig igen kommer att låta som jag ändå minns att den gjorde, kan jag alltid lokalisera honom
Han är en del av mig, jag är en del av honom
Den ärftliga vägen är förunderlig, kanske vi ändå för enkelhetens skull kan utgå från hans farmor och farfar: en förstfödd pojke (jag) som vid sex års ålder blir storebror till en lillebror, en lillebror som tjugonio år senare i sin tur blir far, och genom den gemensamma genetiken finns jag, storebrodern, nu farbrodern, på något sätt där i honom också
Nyss fyllda fyra känns han så stor, brorsonen, så stor att han till hösten själv skall bli storebror
Men jag vill bli lillebror, säger han
Det fungerar inte så, tyvärr, kom man först kan man bara bli storebror, säger jag, medan vi vandrar hand i hand hem från förskolan
Jag älskar att han fortfarande vill hålla mig i handen, att han självmant söker efter den, ögonblickligen, när jag kommer för att hämta honom
Jag kommer att sakna det något enormt
Men ännu så länge är det bara allt det andra som förändrats, hans uppmärksamhet, vad som intresserar honom på vägen, samma hemväg som vi gått i flera år
Jag minns förra sommaren, hur alla bussar och bilar som åkte förbi fortfarande fascinerade honom så oerhört
Nu är det är bara de allra största och mest avvikande lastbilarna som får honom att stanna till
Han älskar dinosaurier över allt annat, men det här med att fåglar är ett slags släkting är svårt att köpa när vi mest hälsar på gråsparvar och sädesärlor
Jag älskade också dinosaurier när jag var liten, och sedan, faktiskt, fåglar
Han talar så mycket nu, hela resonemang och med ett tidsperspektiv som följer viss tydligt utstakad logik
Han äter ofta dåligt med lunchmat på förskolan, något han stundtals verkar vara stolt över, som om maten måste hålla en viss nivå för att vara värd att ätas, redan en liten kritiker
Jag minns min egen mathållning på dagis, hur den enda gången jag inte tvingade mig själv att äta upp – eller att någon fröken tvingade mig att göra det – följdes av en grundlös förtvivlan att jag riskerade dö om jag inte åt upp min mat varje dag
Jag sökte mig till tryggheten under ett bord och låg där och yrade om livsfaran att inte dagligen äta lunch
Kan inte varit mycket större än vad han är nu, brorsonen
Inte undra på att jag i äldre ålder utvecklade ätstörningar, som en eftersläntrande protest sprungen ur den lika försenade insikten att jag aldrig hade behövt äta så maniskt som jag gjorde, en gång i tiden
Sett därifrån känns brorsonens diskutabla, men åtminstone principfasta, mathållning ändå hälsosammare rent psykiskt
Han ler upp mot mig och frågar om vi skall köpa glass idag
Det blir allt oftare på sommaren, jag har svårt att säga nej till det där strålande ansiktet, men jag har förklarat att han inte kan äta sandwich varje gång, då blir han för mätt inför middagen, han måste variera sig
Så nu sitter vi där på bänken utanför affären och äter varsin piggelin
Vi är ganska lika, jag och brorsonen, i mötet mellan sin mors vietnamesiska arv och faderns egna färger som är blonda och ljusa, påminner han på något färgmässigt sätt mest om mig, och de för familjen mörkare vallonska färgtonerna som präglar mitt utseende
Han dinglar med benen från bänken och ser helt bekymmersfri ut
Jag försöker också dingla med benen med det går inte, de är för långa, och han skrattar åt mina försök
Vi ser människor passera, människor vi aldrig sett förut och sådana vi ofta ser, vi vinkar till lille Valter som kommer gående mellan sina morföräldrar på andra sidan
Bussarna som ideligen kör förbi ägnar han inte längre en tydlig utvändig tanke
Det är bara jag som tänker på dem, på hur han tänkte på dem
Nämner man något om intressen han en gång hade men inte längre verkar ha, bekräftar han minnet av att han hade dem på ett kortfattat och skäligt sätt som lyckas få det till det mest naturliga i världen att intressen kommer och går
Det är omöjligt att själv återskapa, men jag önskar jag kunde göra just det
Alla dessa egenskaper och förhållningssätt från barndomen man önskar kunde förbli in i vuxendomen
Istället försöker man överdrivet utförligt förklara sig, ursäkta sig
Blir sittande med texter om betydande ögonblick som varken tycks fånga det betydande i dem, för att inte tala om själva ögonblicket, texter som i egenskap av att vara just texter alltid är dömda till sitt eget öde
Mitt dödsögonblick
juni 17, 2022 § 1 kommentar
När slutade jag känna att jag verkligen existerar
Att den jag är inför mig själv, i mitt eget inre, fortfarande är en person
Istället är jag som en plats där känslor och intryck tidvis passerar förbi
Delarna jag utgörs av, de som tidigare formade min person, har släppt, splittrats och klarar inte längre av att bilda något sammanhängande
Det enda som fortfarande utgör en logik är minnena från barndomen, ungdomen, den yngre vuxendomen
Jag har förmodligen längs med vägen misslyckats med att lära mig leva
Fastnat någonstans i djupet av mig själv
Jag skriver igen fast jag lovade mig att inte skriva mer
Under en febril sommarmånad under förra året skrev jag vad som skulle bli den sista texten, en form av exorcism, men jag orkade aldrig läsa igenom den, lät den bara ligga, tiden gick
Nästan ett år senare lade jag plötsligt upp den ändå
Och så återkom kontakten med orden, med meningarna framför mig på skärmen
Jag har ingenting nytt att säga, allt är bara varianter på något jag redan sagt
Egentligen är jag inte ens här
Student 2022
juni 15, 2022 § 3 kommentarer
Högljutt studentfirande från huset mittemot, femte våningen, det vill aldrig ta slut
Jag klandrar dem inte, jag klandrar inte någon
Jag bara sitter ute på bänken i det ännu så länge försiktiga morgonljuset, sitter i respit från den kvalmiga värmen på rummet
De är förresten utspridda lite överallt, studenterna, både i själva huset och utanför
Somliga vrålar högt åt mitt håll, jag tror det är av glädje, av förlösning
Utan vidare sätter sig en av dem, en studentska med morotsfärgat hår, intill mig på bänken
Hon verkar, skall vi säga, lagom berusad
Hon frågar mig hur gammal jag är
Hon betraktar mitt ansikte, hon hänger framåt och tittar upp mot mitt ansikte som om svaret skulle stå skrivet där, och det gör det väl, i och för sig
En ledtråd, jag tog studenten 2002, säger jag
Hon funderar, hon skiner upp som om hon precis kommit på det, sedan ångrar hon sig, måste ha räknat fel ändå, sedan verkar hon återkomma till den första insikten, den var nog rätt trots allt, för hon skiner upp igen, full av självförtroende, utbrister
FYRTIO
Nära nog, säger jag, och nickar
Hur var din student då, frågar hon
Eller hur, men efter det här går det bara utför, världen är ju helt fucked up
Hon gestikulerar uppgivet med armarna
Kan bara instämma, säger jag
Den känns bara logisk om man själv är fucked up
Ungefär så
Mamma tycker jag ska studera juridik men jag vetefan alltså
Vad vill du då
Jag vill att det här aldrig ska ta slut
Hon fnittrar till, häver sig våldsamt bak mot ryggstödet
Hon rapar, säger något om valkompassen, att hon är sosse fast hon trodde att hon var vänster
Att världen är helt fucked up
Att hon kände till Running Up That Hill före Stranger Things och att de spelade den på repeat typ en timme på flakbilen
Sprutade billigt burköl och levde i det absoluta ögonblicket, så nära en deal med gud man kommer
Ye-yeah, yeah, yo
Ostadigt reser hon sig till sist och räcker mig handen
Ta hand om dig, säger jag och skakar om hennes hand, som är alldeles klibbig
Hon blir stående så en stund, med min hand i sin
Vi ska väl inte ha sex, säger hon, och verkar fundera på saken
Nej det ska vi inte, säger jag, jag har helt glömt bort hur man gör
Hon fnittrar till igen, en sista gång, och försvinner vinglande bort i daggryningen
Allt närmare en känsla av tomhet som tycks oundviklig
En berättelse / Ett avsked
juni 11, 2022 § Lämna en kommentar
Första gången jag såg henne var hon två.
Till synes helt omöjliga att skilja åt, klädda i likadana kläder och frisyrer.
De förblev alltid vid varandras sida på skolgården, de såg på samma saker och gjorde liknande bedömningar och tänkte – antog vi – samma tankar. Gester som påbörjades av den ene avslutades av den andre.
De var för oss andra som samma person, eftersom de även för varandra verkade vara samma person.
Tekla och Freja.
Vi kunde inte få ihop det egentligen, vem som var vem.
Så ibland ropade bara folk rakt ut
TEKLA
Eller
FREJA
För att se vem som svarade, vem av dem som vände sig mot tonen från ropet först.
För stunden kunde de separeras. För stunden skedde en identifikation, en personlighetens tillfördelning i form av ett namn vid en simpel rörelse.
Men sedan försvann den, när tiden gick, skoldagen fortsatte, och separeringen dem emellan togs åter över av den överväldigande, identiska likheten.
Freja blev Tekla och Tekla blev återigen Freja.
Min på den tiden bäste vän Markus tyckte sig ha utvecklat en teori om att de skulle kunna identifieras genom gångstilen.
De gick inte riktigt exakt likadant menade han.
Så vem är vem, frågade jag.
Det visste han inte, men om man skulle kunna isolera den ena från den andra och få denne att vandra runt tillräckligt länge och han själv var där för att studera det hela, skulle han kunna svara.
Jag tittade honom i ögonen.
Det lär inte hända.
Markus tittade bort över skolgården.
Nej det lär ju inte det.
Vi gick i första klass på en skola i nordvästra Örebro, året var 1990.
Tekla och Freja gick i klassen ovanför.
Jag glömmer aldrig känslan när de båda, på samma gång och på samma sätt, mötte min blick vid klätterställningen och sedan vände sig om och började klättra.
Det var som om mina ögon inte räckte till, för det gjorde de ju inte, en av Tekla eller Freja fick väljas.
En sådan egendomlig känsla som gick genom hela kroppen.
Som att världsuppfattningen plötsligt blivit större, perceptionen vidgats.
Eller som att tappa bort sig själv, som att en del av en alltid varit borttappad och att det egentligen var meningen att vara två, att vi alla var två egentligen men jag var ju inte det.
Jag var sju år gammal och hade aldrig känt mig så ensam som jag gjorde i det ögonblicket. Så överväldigad av något jag inte kunde förklara, fastfrusen, medan livet pågick runt omkring mig.
På skolgården med ögon för inget annat än de två som också var en, i väntan, utan att jag visste om det, på omruskningen som kom i form av ringklockans enerverande ljudsignal.
De sprang snabbt förbi mig utan att möta mina ögon. Snart uppslukade av alla andra.
Hade de verkligen tittat på mig så som jag hade uppfattat det, tänkte jag, medan jag började röra mig upp mot skolan.
Skulle de någonsin se på mig igen, de gråblå ögonen.