Oseparerbara

januari 19, 2017 § 1 kommentar

the-xx-i-see-you

Fredrik är tillbaka från sin långa färd genom Europa. Han har varit borta sedan augusti men nu är han alltså tillbaka.

Han är förändrad. Nej, det är inte den lilla mustaschen utan något i blicken. I uppsåtet och anletet. Han har åldrats.

Han sitter i min läsfåtölj och berättar.

Om möten och upptäckter, kulturer och maträtter. Ansikten och röster, transportsträckor och blixtförälskelser.

Om valfriheten i Amsterdam, vinet i Katalonien, den hårda våningssängen i Lille.

Om sådant som man knappt tror är sant.

Men det hände, säger Fredrik.

Ett drygt halvår skall summeras på kanske trettio minuter, det står andra på tur. En selektion anpassad efter personen som han talar med för stunden.

I Portugal, Lissabon, någon gång i slutet av resan fann han sig under ett par minuter försjunken i melankoli.

Han satt och tittade ut över Atlanten. Ensam satt han där och tittade, absorberade, tänkte.

Tårarna började glida ned för kinderna.

Jag såg alltings väldighet, och alltings litenhet, säger Fredrik.

Jag tänkte att det lika gärna kunde ta slut här. Men jag hade en fest att gå till.

Han tystnar.

Bryter tystnaden: Och sen är man plötsligt tillbaka här, i verkligheten.

Sedan säger han inget mer. Bara reser sig, omfamnar mig och går vidare.

Själv tänker jag på ungdomens övergång till vuxendom. Jag tänker så ofta på detta när jag är i hans och hans vänners närhet.

Varje gång ser jag samma sak.

Livets alla möjligheter som tids nog kolliderar med verklighetens begränsningar.

I dem ser jag den stora skönheten.

Den stora sorgsenheten.

För alltid oseparerbara.

Fragment av Florens

januari 18, 2017 § Lämna en kommentar

img_8659

Telefonen ringer.

Jag litar inte på mitt minne, säger rösten. Rösten som är ängslig, rösten som är Selmas.

Risken fanns alltid där, efter hennes olycka, efter hennes koma, efter hennes återvändande – att minnesproblemen som hon framförallt upplevde i början aldrig skulle försvinna helt.

Jag satt och tittade på de bilder vi tog i Florens och jag kan inte få ihop det. Jag ser inte logiken, jag ser bara en mängd oförenliga platser och händelser, jag fattar inte kontinuiteten, vad som var början och vad som kom sen, hur stan såg ut, hur kvarteren tog vid varandra.

Hon fortsätter: Matilda frågade mig på nyårsfesten hur det var i Florens och jag visste inte vad jag skulle svara, jag fick panik, började svamla.

Om du struntar i bilderna för tillfället, säger jag. Vad är det första som dyker opp? Vad känner du när du hör namnet Florens?

Hon tystnar ett tag.

Jag tänker på oss två. På att vi åkte dit i slutet av maj. Alla människor, dom mörka molnen som hängde ovanför oss och hotade med regn. Kontrasterna mellan gammalt och nytt. Den vänliga inställningen. Den goda vildsvinspastan. Det mörkgula vattnet i floden. Dom små fantastiska charkuterierna, dom praktfulla monumenten; Michelangelos David. Diorama.

Och Siena?

Ja, Siena. Vi tyckte bättre om Siena, eller hur? Det var så vackert, högre hus än i Florens, snäva fina gränder likt Gamla stan.

Jag ler. Så var det, ja.

Hon lugnar ned sig. Fotografier är inte minnen, säger hon sedan.

Nej, instämmer jag, inte direkt, fotografier är ett ögonblicksfångande av det vi för stunden tror oss vilja minnas och bevara.

Men det är kanske inte det vi minns, det som stannar kvar, fyller Selma i. Ibland blir dom bara spridda intryck eller representationer som i bästa fall kan väcka minnen. Jag vet, jag vet. Varför ska jag gå igång så här.

Hon vet det också: Vi kan vara hur kapabla som helst till att psykologiskt förstå, att analysera det som händer. Ändå kan det inte förbereda oss tillräckligt på hur det kommer att kännas, den effekt och den makt det kan få över vår känslovärld. Ibland är den optiska bilden med sin ögonblicksdokumenterade verklighet även motsatsen till hur vi vill minnas, hur vi vill se oss själva.

Det är inget fel på ditt minne, Selma, säger jag.

Vad jag själv mindes från Florens?

Det vanliga, turister, kyrkor, kommers, gudfruktig konst.

Men tillsammans med Selma, minns jag alltid så mycket mer.

Gud är en buss

juli 30, 2016 § Lämna en kommentar

Z

Lovisa är busschaufför. Hon varierar mellan linjerna i söderort. Hon har inget emot att köra natt.

Jag kan ta nattskiftet, säger hon till ledningen, inga problem.

SL älskar henne.

Och hon älskar busskörandet.

Innan jag fann bussen i mitt liv var jag väldigt deprimerad, säger hon.

Jag har gått på Mirtazapin, Truxal, Stesolid, Atarax och Xanor. Jag levde som en drogad zombie. Nu tar jag som sagt bara Nozinan mot stress och sömnsvårigheter, efter behov. Bussen räddade mitt liv.

Jag säger att hon är väldigt rak och öppen om det här.

Hon rycker på axlarna.

Jag tänker att hennes uppriktighet och visshet påminner mig om många andra med stark övertygelse i sitt liv.

Jag har inget liknande, ingen självklar plats där jag hör hemma.

Jag är i kanterna, betraktande, väntande.

Jag vet inte om man både kan leva och skriva. Om livet måste bli skrivandets offer, och skrivandet livets, om det verkligen går att kombinera dem båda.

Ibland är jag rädd för att skrivandet inte är annat än en hämndaktion mot världen. En liten människas enfaldiga och mestadels inbillade revansch mot en värld där hon inte känner sig hemma.

Ibland tror jag att skrivandet är världen.

Nattens sökare

juli 28, 2016 § Lämna en kommentar

vive lamour

Den fjärde natten på Colosseum mister jag Fredrik. Jag tappar bort Cynthia, John, Ahmed och Emma.

Batteriet i mobilen är slut, jag är ensam på Colosseum. Ensam bland hundratals kroppar som rör sig i musikens dominerande välde.

Jag dricker en öl, halsar hastigt ur en flaska. En yngre kvinna kommer fram till mig, hon presenterar sig som Lovisa. Hon är blond, jämnlång med mig, och har ögon som bär på något sorgset.

Hon säger: Jag har sett dig här förut.
Hon frågar: Vill du dansa?

Vi dansar tryckta mot varandra, ihoppressade av alla andra.

Jag är inte berusad men vill vara det. Hon påminner mig om någon från tidigare i mitt liv. Vem.

Jag tänker på skrivandet, episoderna som utgör mitt liv.

Skrivandet är ett vansinne. En dubblering av livet, allt måste upprepas, allt måste gås igenom på nytt.

Hon bjuder hem mig. Jag bor i Dalen, vet du vart det är, det är här i närheten.

Jag spelar ovetandes. Vad håller jag på med.

Lovisa har bilder på sig själv och sina vänner överallt i lägenheten. Lovisa som ung, Lovisa som student, Lovisa i medelhavet. Ett välvalt livsberättande, ett ständigt skildrande av dåvarande versioner av henne själv som hon antagligen känner sig trygg med.

Hon frågar om jag vill ha något att dricka. Hon säger: Själv dricker jag inte så mycket för jag tar Nozinan mot stress och sömnsvårigheter. Jag mår bättre nu.

Jag tackar nej.

Vi sitter nära varandra i hennes soffa. Över högtalarna en ballad av Lana Del Rey.

Jag kan fortfarande ge mig av.

Jag kan fortfarande byta ämne.

Colosseum

juli 24, 2016 § Lämna en kommentar

Adieu

Jag följer med Fredrik och hans vänner till nattklubben Colosseum vid Tele2 arena. Det är tredje gången jag följer med.

Jag har inget bättre för mig, tänker jag.

Du har inget bättre för dig, säger de.

Fredrik går dit för att han vill glömma sin ex-pojkvän Johannes. Han vill införliva sig i musiken, bli en kropp bland andra som dansar.

Johannes terroriserade Fredrik i veckor, överförde sin smärta och osäkerhet, hotade över twitter och sms att ta livet av sig om inte Fredrik tog honom tillbaka.

Men han får hjälp nu, säger Fredrik, han träffar en psykolog.

På Colosseum ser jag hur andra män tittar på honom, äldre män, hur de fantiserar och åtrår den späda, långa pojken som bara vill dansa och glömma.

Jag överhör ett samtal om kärlek, ett samtal om kärlek som om kärlek mest handlade om kroppar, om svett och händer som greppar.

Men det handlar om hjärnan, om tankar i möte, om blickar och om röster, det handlar om upptäckten av något man inte visste att man saknade. Det handlar om att våga blotta den stora sårbarheten.

Man hämtar sig aldrig från den första kärleken.

Johannes vet det här alltför väl.

Jag åtrår ingen härinne.

Den överdimensionerade basen i musiken gör att allt bara skälver, pulserar. Jag stirrar på upprymda kroppar som rör sig och glas som töms.

Jag åtrår inget annat än de skrivna orden.

Jag ser dem ta form härinne. Jag finner ett skrivande, jag hittar en anledning att finnas till i sommarnattens dissonans.

Skillnad och upprepning

juli 23, 2016 § Lämna en kommentar

Vid havet

Det finns stunder då jag inte längre vet vem jag är.

Fredrik, min granne, min första nya vän sedan jag återvände till Stockholm, ser upp mot björkarnas vajande trädkronor när han säger det.

Vi sitter på bänken som är placerad precis under björkarna, i skuggan, men likväl i värmen, för värmen är överallt nu. På motsatt sida, under solen, har en trupp på säkert tjugo, barn som vuxna, börjat duka upp till grillfest.

Det är grillfest här varje dag.

Nya ansikten, ny mat på grillen, varje dag.

Différence et répétition: under ett par veckors tid har jag dagligen i ett par timmar ägnat mig åt ett segt återupplivande av min franska.

Det kommer alltid finnas stunder då du inte vet vem du är, säger jag. Det är så det fungerar. Du är inte en konstant. Du är en förändring, eller snarare, ett blivande.

Fredrik har under sommaren introducerat mig till sina vänner i Älta. Till Emma, Ahmed, Cynthia och John. Jag har hängt med dem, druckit billig öl och lyssnat till deras tankar och viljor. Svarat på deras frågor.

Du ser så mycket yngre ut än du är, säger de.

Samtidigt skall jag representera det äldre, det levda, det vetande, det avskräckande.

De befinner sig i splittringstiden, gymnasiet är avslutat; de här sommarmånaderna är egentligen inte det sista regelbundna sommarlovet men de ser på dem som så.

Jag känner igen mig i deras förväntan, i deras oro, i deras sista månader av eftergymnasial sammanhållning. Snart beger de sig åt olika håll, med olika syften.

Alla sökande efter en värld som skall kunna föra deras talan.

De är ännu så unga. Jag har ingen ungdom men ser fortfarande ung ut. Åldern fäster sig i tankarna, i inställningen, i benen och köttet under huden.

Jag saknar inte min ungdom. Men de röster och människor som då var närvarande.

Det finns stunder då jag inte längre vet vem jag är.

Även om jag kan svara på varför.

Efteråt

juni 15, 2016 § Lämna en kommentar

800_cemetery_of_splendor_03_blu-ray_

Jag skulle vilja skriva att ensam, var det som om jag dog lite inombords.

Ingenting av det vi gjort kunde längre förklaras, försvaras.

Av beteendet som fostrades när vi var tillsammans, som fordrades när vi var tillsammans, fanns ingenting kvar.

Över telefonen med en av dem i taget fanns det ingenting att säga. Det rådde bara tystnad.

Skam.

Förundran. Ja.

Vilka var vi egentligen.

Stunder då jag inte längre visste vem jag var.

Stunder då jag insåg vem jag egentligen var, vad jag faktiskt hade gjort.

Mitt illröda öra en påminnelse i spegeln, en påminnelse när jag låg på den högra sidan i sängen.

Men det var inte så.

Örat skulle bli bättre ganska snart. Det fysiska spåret försvunnet.

Dagarna skulle fortsätta som förut. Gruppen skulle fortsätta som förut.

Men det är sant att minnet aldrig skulle försvinna.

Bara begravas djupt inom mig.

Undangömt.

Aldrig bortglömt.