Till fallna älskare

När jag pratade med min bror häromdagen, vi talade om fantastisk soul och jazz jag missat på Fasching och fortsätter att missa på Fasching eftersom jag är dum nog att bo i Örebro, så sänkte han plötsligt rösten och sade lugnt och försiktigt att hans gamle skolkamrat Axel dött nu i dagarna.

Axel hade tagit en alldeles för stor dos sömntabletter hos sin pappa i Belgien och vaknade aldrig mer efter detta. Han blev tjugoett år gammal.

Jag var helt tyst i luren.

Hallå? sade min bror efter en stund och jag svarade, Ja, jag är här.

Det hade gjort mig ledsnare än jag väntat mig, jag kände ju inte Axel särskilt väl men samtidigt påmindes jag så ovillkorligt om vår gemensamma passion.

Vi hade ju talat om just soulmusik den där sista gången jag såg honom hemma hos min mor för flera år sedan.

Han var lång, klart längre än mig, och i och med hans längd likt svävade hans passionerade leende en betryggande bit ovanför mitt huvud när han talade om sina favoritartister, hur han drömde om att en gång få uppleva Faschings lördagsnätter där inget annat än fantastisk soul spelas.

Jag vet inte om Axel någonsin var på Fasching men jag hoppas och jag tror det.

Jag måste hoppas och tro det för annars blir jag alldeles för ledsen.

Han tyckte i synnerhet om Curtis Mayfield och Terry Callier. Curtis och Terry var väldigt goda vänner men bara en av dem har nått de flesta av historieböckerna under Soul.

Curtis dog 1999 men Terry fortsätter.

Och jag vet inte om Axel hade någon religion som bokat en plats åt honom i himmelen men jag vet att soulmusiken tar hand om alla sina fallna älskare.

De får sitta precis intill sina favoriter och höra ljuden de älskade över allt annat medan de fortfarande var vid liv.

Om jag blundar kan jag se Axel sitta där bredvid Curtis, tillsammans sjungandes The Makings of You.

Hej då, Axel.